Förra veckan körde jag elbil i Venice Beach i Los Angeles. Vart jag än kom fick jag tummen upp, ”nice”-kommentarer och en massa glada miner.
Jag fattade först inte varför men det råkade vara Earth Day och Venice Beach kommer att vara en del av Stilla havet om 100 år om inget görs. Då fattade jag.
I grannkommunen Santa Monica är det gratis att parkera med elbil. I slutet av året kommer äntligen tåget att komma ända fram till Santa Monica från Downtown.
Det är en revolution för en stad som helt har byggt på bensinbilen som kommunikationsmedel.
Men även om jag råkade köra elbil just då och kände mig duktig borde man göra så mycket mer. Vi åkte till exempel flygplan dit och vi konsumerar mat som inte är den klimatsmartaste.
Själv har jag valt att inte ha bil, men det är ju lätt att säga när man bor och jobbar i Stockholms innerstad, men för alla andra måste realistiska miljöalternativ finnas. Och sådana är det rätt ont om.
Ett orealistiskt alternativ är till exempel ”supermiljöbilspremien” på 40 000 kronor. En sådan bil kostar nämligen sällan mindre än 100-150 000 mer än en vanlig bil.
Vad är det för super med att ge bara en tredjedel av merkostnaden i premie? Det måste väl ändå vara billigare att vara miljömedveten än att inte vara det om man vill få folk att ändra beteende?!
Lite drygt 2 700 supermiljöbilspremier har betalats på drygt två år vilket ger ett snitt på 1 200 bilar per år. Eftersom det köps 275 000 nya bilar per år är det alltså bara runt en halv procent av alla nya bilar i det här landet som är supermiljöbilar! Hur super är det?!
Det sägs att vi i Sverige har tur som fortfarande har landhöjning i många delar av landet.
Visserligen lär ju Kristianstad och en del andra lågt liggande städer råka illa ut, men många av oss andra kan ju tänka att det inte rör oss. Men Luleå och Stockholm kunde ju vara LA, Venedig, Maldiverna eller Kristianstad...
Det är en gåta att vi inte har kommit längre, varken med bilar, förnyelsebara energikällor i övrigt eller hur vi äter. Direkt kommen från Los Angeles och Venice Beach gråter jag en skvätt när jag tänker att framtidens barn riskerar att inte få vara en del av det vackra och fantastiska för att vi idag är så senfärdiga.
Det finns mycket man inte kan göra något åt men i den här frågan går det att göra skillnad. Det krävs bara handlingskraft från politiker och god vilja och önskan till förändring hos oss andra.