"Det är inte bara Hawaii", brukade Curt Boström (norrbottnisk landshövding 1985-1992) säga när han ställdes inför ett särskilt svårt problem.
Det är en devis som håller även 2012. Den norrbottniska politiken är inte bara en dans på rosor.
I en stor och genomarbetad artikel 14 februari visade NSD:s reporter Sandor Berglund att befolkningsminskningen i Norrbotten innebär stora ekonomiska förluster för länets kommuner och landsting.
Sammanlagt handlar det om en förlust på en miljard kronor (eller tusen miljoner kronor!) under en 20-årsperiod.
Det är en siffra som alla bör ha för ögonen när det talas om besparingar i sjukvård och skolor i Norrbotten.
Det är inte politisk illvilja som tvingar kommuner och landsting att vända på slantarna.
15 000 färre invånare under 20 år innebär inte bara att underlaget för skolor och vård krymper. Det betyder också kraftigt försämrad ekonomi för kommuner och landsting.
I ett längre historiskt perspektiv är det bara Luleå och Piteå som kan redovisa en växande befolkning.
1970 bodde det sammanlagt 91678 personer i Luleå och Piteå.
2011 hade befolkningen i de bägge kustkommunerna vuxit till sammanlagt 114 815 invånare.
I andra delar av länet är bilden inte lika ljus. Titta bara på östra Norrbotten (Kalix, Haparanda, Övertorneå, Överkalix och Pajala).
1970 bodde det sammanlagt 51215 personer i östra Norrbotten. I dag är befolkningssiffran nere i 41490 personer.
Det betyder ett tapp på nästan 10 000 personer (ett helt Pajala!) i enbart östra Norrbotten.
Vi ska självfallet glädja oss åt och göra tummen upp för Facebook, gruvinvesteringarna och annat positivt som sker i länet.
Men det är angeläget att se och prata om även den andra sidan av det norrbottniska myntet.
Det har inte blivit mer pengar i kassakistorna för kommunalråden i Kalix och Jokkmokk eller länets landstingsråd.
Tvärtom upplever de hur kranarna stryps ytterligare för varje år som går.
En negativ befolkningskurva föder även en negativ utveckling för den offentliga servicen.
Om ekonomin krymper och underlaget bara viker nedåt är det svårt att se några alternativ. Då får det konsekvenser i den kommunala verksamheten, hur trist och tråkigt det än är.
"Det är inte bara Hawaii", som Boström sa.