I Malmfältskommunerna Gällivare och Kiruna upplever vi ett uppsving inom gruvnäringen av aldrig skådat slag. En världsmarknad ropar nära nog högre än vad bolagen hinner svara.
Rakt under samhället Malmberget i vår kommun finns en av LKAB:s stora järnmalmsgruvor. En gigantisk verksamhet, och vi är lika stolta som staten är glad, över de miljardvinster som verksamheten inbringar.
Men samtidigt som gruvan breder ut sig allt mer så monteras Malmberget ner bit för bit. En samhällsomvandling som pågått och påverkat människors livsbetingelser i snart 40 års tid.
Under 2000-talet har takten ökat avsevärt och allt större bostadsområden har blivit berörda. Och inom de närmaste åren startar samma process även i Kiruna.
En fråga som länge stått i fokus är hur man ska hantera skillnaden mellan de som väljer att flytta frivilligt och de som tvingas att göra det.
Eftersom statliga bidrag inte längre utgår till bostadsbyggande så är det självklart en enormt stor skillnad i hyresnivå mellan äldre och nyproducerade bostäder. Att standarden i nyproducerade lägenheter är högre innebär ju en viss hyreshöjning.
Valmöjligheterna att välja lägenheter med lägre standard än i nyproducerade lägenheter finns ju inte för medborgarna eftersom det råder bostadsbrist i kommunen
Vi hör hisnande siffror nämnas och många är oroliga över framtida boendekostnader, inte minst våra äldre. I egenskap av ägare anser vi att staten ska vidta åtgärder som mildrar dessa effekter av samhällsomvandlingen.
Situationen är ju extraordinär och regeringen skulle mycket väl kunna åberopa "Lex Malmfälten" och avsätta ekonomiska medel med syfte att uppnå en mer rättvis kostnadsfördelning. Vårt krav på regeringen kan sammanfattas i en mening;
Utjämna den ekonomiska skillnaden mellan frivillighet och tvång för alla människor som måste flytta som konsekvens av gruvbrytningen i Malmfältskommunerna.