Den här sommaren har varit minst sagt annorlunda. I början av juni fick jag veta att det i en cysta jag hade på halsen hade hittats cancer. Omtumlande minst sagt.
De undersökningar jag hade varit föremål för under våren hade ju gett ett helt annat besked. Men nu var det som det var. Behandling skulle sättas in. Jag skulle till Umeå på strålning.
Så blevdet också. Under sex veckor med början efter midsommar har jag varit på universitetssjukhuset i Umeå på strålbehandling. Jag hade fått förvarning om många och möjliga biverkningar av behandlingen. Så jag tänkte att vi får väl se hur detta går.
Första veckan hände inte så mycket men det var bara att vänta sig. Sen gick veckorna. Smaken försvann. Att äta blev ändå nödvändigt, för minska i vikt skulle jag inte göra under behandlingen. Det hade läkarna sagt ifrån om. Lite ont i halsen men inte mycket.
Inget av den starka smärtlindrande medicin jag fått utskriven behövde användas. Sen försvann lite av skäggväxten så det blev lite tofsar på hakan och lite till kvar. Men annars inga biverkningar. Nu känner jag mig helt frisk men vi får se vad kommande undersökningar visar.
Sen vill jag bara säga en sak till de som inte inser vilken toppen sjukvård vi har i vår region och då räknar jag också in Umeå.
När man har behov av vård är det inte närhet i den egna kommunen som räknas. Det är att man verkligen får den vård som krävs.
Jag har kunnat åka vart som helst för min vård. Så akut omhändertagande på orten och det som sedan krävs där det bäst kan utföras är min modell.
Under denna tid har jag också haft mycket tid att läsa. Jag har bland annat upptäckt en för mig tidigare okänd författare som heter Deon Meyer. En sydafrikan som skriver riktigt spännande deckare. Men också med betraktelser utöver det vanliga.
I boken ”Den sista safarin” låter han en av huvudpersonerna säga: ”Vi lever i en tid med mobiltelefoner och iPads, det är det som är problemet. Alla går runt med lurar på sig och lever i sin egen lilla värld där ingen lyssnar på någon annan, alla vill bara höra sig egen musik. Vi stänger in oss själva. Vi bryr oss inte om andra. Vår värld krymper dag för dag. Vi lever som puppor i våra egna trygga små burar... Jag vill inte leva så. Jag vill lyssna till andra, jag vill lära känna folk. Jag vill höra vad de har att säga… Jag vill höra dem och jämföra dem men mina egna (åsikter) och kanske behöva ändra åsikt. Hur ska jag annars kunna utvecklas? Det är därför folk blir rasister, sexister och terrorister, för att de inte pratar med varandra.”
Ovanligt för att vara en deckare men oerhört insiktsfullt.