På den regeringskritiska webbplatsen alliansfrittsverige.nu har bloggaren Viktor Tullgren gjort en intressant kurva över Centerpartiets utveckling.
Han har vägt samman alla opinionsmätningar och visar att C tappat 71 väljare per dag sedan partiet satte sig i den borgerliga regeringen 2006.
"Med dagens trend kommer Centerpartiet hamna under riksdagsspärren någon gång i februari-mars 2013, ett och ett halvt år innan nästa val", förutspår Tullgren.
Centerpartiet hoppas att ett partiledarskifte under hösten ska vända trenden.
Valberedningen, under ledning av norrbottningen Stefan Tornberg, har vaskat fram tre partiledarämnen som ska prövas av partimedlemmarna. Det är Anna-Karin Hatt, 38, Annie Lööf (tidigare Johansson), 28, och Anders W Jonsson, 50.
Det slutgiltiga beslutet om partiledarfrågan fattas av C-stämman i Åre 22-25 september.
Men Centerpartiets kris handlar inte bara om alla verkliga eller påstådda brister under Maud Olofssons långa partiledarskap.
Det avgörande problemet är samarbetet med Moderaterna.
Centerpartiets traditionella hjärtefrågor - landsbygds-, regional- och fördelningspolitiken - har hamnat i skymundan.
Samtidigt rimmar den hårda låsningen till M illa med Centerpartiets gamla roll som ett blocköverskridande parti som kan tala med både höger och vänster.
I doktorsavhandlingen "Partier. Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag" (Uppsala universitet 2004) visade statsvetaren Katarina Barrling Hermansson att det finns stora skillnader i partikultur i det borgerliga lägret.
Hon har intervjuade företrädare för samtliga riksdagspartier. Barrling Hermansson karaktäriserade de borgerliga partierna på följande sätt:
Folkpartister har ett obegränsat självförtroende och vet alltid bäst.
Moderater vill inte kompromissa för de vet att de har rätt.
Kristdemokrater vill vara alla till lags och vänder gärna kappan efter vinden.
Centerpartister är jordnära och pragmatiska och tycker att moderater är kalla och arroganta.
Därför är det inte konstigt att Centerpartiet tappar mark i både val och opinionsmätningar. Många traditionella C-väljare känner inte längre igen sitt parti. Samarbetet med M och FP har skapat en identitetskris.
Om vi ska följa slutsatserna i Barrling Hermanssons avhandling borde det logiska steget i stället vara ett samarbete mellan socialdemokrater och centerpartister.
Bägge kännetecknas som sakinriktade, pragmatiska, ansvarskännande och inriktade på att nå konkreta resultat, enligt hennes avhandling.
Det stärks även av historien. C och S har lyckats bra när de samarbetat med varandra.
1933 kom socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet överens om 1930-talets krisbekämpning.
Under guldåren 1951-57 samregerade Tage Erlander och Gunnar Hedlund.
1995-98 samarbetade socialdemokraterna och Centern om saneringen av statsfinanserna.
I dag är det dock inte aktuellt med några utsträckta händer mellan C och S. Maud Olofsson och hennes parti har investerat massor av prestige i det borgerliga alliansbygget.
Ingen av de tre partiledarkandidaterna verkar heller vara intresserade av att vilja bryta samarbetet med M och slå in på en mer självständig väg.
Vi tycks alltså få leva med det blockpolitiska tänkandet även efter höstens partiledarskifte i C Det är armkrok med M som gäller.
Därmed kommer sannolikt Centerns kräftgång att fortsätta.
I skuggan från det stora starka högerpartiet växer inga små borgerliga plantor.