Statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om pensionsåldern väcker debatt.
Tomas Eneroth (S) konstaterar att det är provocerande mot de grupper som slits ut i förtid och inte orkar jobba ens tills de fyller 65 år.
Invändningen är befogad. Vi borde först ha en diskusson om hur vi gör det möjligt för fler att jobba längre.
Ska städerskor, undersköterskor, gruvarbetare eller byggnadsarbetare kunna arbeta längre än de gör i dag krävs stora förändringar i arbetsorganisation, arbetstider och arbetsmiljö.
Alla jobbar faktiskt inte med powerpoint-presentationer kl 8-17.
Det känns även som att Reinfeldt börjar diskussionen om försörjningskvoten i fel ände av arbetsmarknaden. Det är sant att vi behöver fler arbetade timmar för att trygga välfärden.
Men det största problemet är väl i så fall ungdomsarbetslösheten. Många ungdomar får inte fotfäste på arbetsmarknaden förrän i 30-årsåldern.
En del blir dessutom permanent utslagna. Det finns unga människor som över huvud taget aldrig får chansen.
Antalet unga förtidspensionärer har ökat från 18 000 till
28 000 sedan 2003, enligt statistik från Försäkringskassan.
Den totala ungdomsarbetslösheten i Sverige uppgår till 22 procent, vilket är högt jämfört med många andra EU-länder.
Därför borde vi fundera mer på hur vi underlättar ungdomars inträde i arbetslivet. Även fler ungdomar i jobb ger fler arbetade timmar och mer skatteintäkter.
Handelsanställdas förbund har presenterat ett konstruktivt förslag till generationsväxling (jag skrev om det i ledaren 8 februari).
En annan idé är att återinföra friår, utbildningsvikariat och liknande lösningar som gör att äldre anställda kan göra något annat under en period av livet samtidigt som en ungdom kan vikariera och få in en fot på arbetsmarknaden.
Som sagt: Det finns alternativ till en generell höjning av pensionsåldern. Statsministern sitter inte på den enda tänkbara lösningen.