Det här blir min sista krönika och jag skulle kunna ägna den åt att påminna er läsare om vilka politiska beslut jag varit med att fatta eller vilka samhällsfrågor som jag drivit. Men det är inte riktigt min grej att göra så.
Eftersom jag kan ärligt säga, att jag är mer och ibland mindre stolt över min 15 år som heltidsarvoderad representant för socialdemokraterna. Det har varit ”ömsom vin, ömsom vatten” som ordspråket beskriver.
Det har funnits dagar när jag undrade varför jag inte kämpade hårdare eller varför jag kämpade så hårt för vissa frågor. Samhällsfrågor är allt annat än enkla och det finns sällan ett enda enkelt svar. Att som person och människa, ta partipolitisk ställning är inte en lätt sak, det är faktiskt mycket enklare och lugnare att ha åsikter om en mängd politiska frågor, utan att försöka ge sig i kast med svara på frågeställningen. Att skriva in sig i någons ”politiska partibok” är inget enkelt beslut, men en nödvändig väg, för det är vårt sätt att upprätthålla ett demokratiskt samhälle.
Utan människor som ger sig i kast med den svåra uppgiften att göra ideologiska avvägningar, fatta beslut och sen stå upp för besluten kommer vi ingenstans. Då står vi och stampar i ett limbo av obeslutsamhet och tappad riktning för vilken framtid som vi vill se.
Kan ni se det framför er – det samhälle som ni lever i styrt från ett otydligt regelverk utan insyn och möjlighet till påverkan? Det är inget vi är vana med i Sverige eller för den delen önskar. Snarare tvärtom, vi vill veta, påverka och ifrågasätta.
Vi önskar ha politiska företrädare som tagit sig an ”partiboken” som vi kan fråga, säga ifrån åt eller ge ett godkännande nickande.
Jag kan ärligt säga att jag känner oro för hur vi ska klara uppgiften när de politiska uppdragen och samhällsfrågorna blir mer och mer komplexa och utsatta. Men historien visar oss ändå att demokratin överlever, omformas och stärks. Det ger mig lite hopp om framtiden.
Jag lämnar mitt uppdrag som regionstyrelsens ordförande vid årsskiftet 2018/19 och sen, ja sen löser det sig med all säkerhet.
För jag måste erkänna att det faktiskt känns lite befriande att lämna över ”partiboken” till andra och själv gå vidare, lite friare och med nya mål i siktet.
Det har varit väldigt roligt att få vara krönikör här i NSD!