De senaste månaderna har jag kollat på den välgjorda serien ”Hitlåtens historia” i SVT (de sex avsnitten finns fortfarande kvar på SVT Play).
Det har varit fascinerande att följa berättelserna om ”Hooked on a feeling”, ”All that she wants”, ”Lovefool” och andra låtar – och om hur svenska artister som Army of Lovers, Eagle Eye Cherry och Icona Pop tog sig ut i världen.
Det talas med rätta om det svenska musikundret.
Sedan ABBA:s genombrott i Brighton 1974 (exakt samma dag som Björn Skifs blev listetta i USA) har lilla Sverige utvecklats till en av världens främsta musikexportörer.
Roxette, Robyn, the Sounds, Sahara Hotnights och många andra har gett Sverige en plats på den internationella musikkartan.
Det ärdriftiga entreprenörer, enskilda talanger och skickliga musiker som ligger bakom utvecklingen.
Men det svenska musikundret hade aldrig varit möjlig utan det breda musiklivet.
Satsningarna påbredden – kommunala musikskolor, replokaler, musikcirklar i studieförbunden, bra engelskundervisning i skolan, hemdatorer med mera – har gjort att det funnits en bra grogrund för framgångarna.
Bredden har helt enkelt varit en förutsättning för spetsen. Plånbokens tjocklek har inte styrt tillgången till bra språk- och musikundervisning. Även fattiga begåvningar har fått chansen.
Framgångarna för svensk musikindustri visar värdet av starka gemensamma samhällsstrukturer som ger alla – inte bara en penningstark elit – chansen att utveckla sina talanger och färdigheter.
En stark offentlig sektor står, kort sagt, inte i motsats till det privata näringslivet och entreprenörskap.
The Cardigans var en gång i tiden ett gäng fattiga musiker i en studiecirkel i Jönköping.
Bidragen gjorde att de kunde överleva som band och – så småningom – bli en framgångsrik svensk exportprodukt.
Det säger en del om värdet av att det finns grundläggande trygghetssystem som ger alla chansen att förverkliga sina drömmar, idéer och livsprojekt. Generell välfärd ger fler möjligheter att växa och utvecklas.