I träden utanför mitt hus var det uppriktigt sagt ett himla liv en dag. Ett helt gäng synbarligen galna kråkor verkade ligga i krig med varann och att föra ett normalt människosamtal på altanen var mer eller mindre omöjligt.
Det var lätt att bli en smula irriterad på eländet. Om man inte lyckades att sila bort oljudet från kråkorna. Skratta lite åt eländet.
Och jag tänker att sådär är det i samhällsdebatten också.
Under en alltför lång tid har jag låtit mig irriteras av de högljudda. De som delar in världen i svart och vitt. De som aldrig själva svarar på frågan ”hur tänkte du nu” utan hela tiden kräver av andra att de ska försvara sina ståndpunkter.
Jag beundrar de som hela tiden orkar vara lite besvärliga men sanningen är att jag ibland duckar lite själv. Orkar inte gå in i de meningslösa samtalen med okända människor, de samtalen som man egentligen på förhand vet att det inte finns någon punkt för. Jag kommer alltid att ha placerat ett kommatecken fel och få försvara det istället för att vi faktiskt får prata om det som verkligen är viktigt.
För det är viktigt med människors lika värde. Det är viktigt att alla har och får samma chanser att utvecklas.
Det är viktigt att livsvillkoren både för människor och kommuner ser någorlunda lika ut. Och det krävs att man håller mer än en tanke i huvudet när man ska driva de frågorna.
Förändringar är inte svåra. Det är osäkerheten som är svår. De flesta kan räkna ut vad som händer om jag får 200 kr mer i månaden. Att förhålla sig till vad som kommer att hända när mitt barn ska gå i skola nån annanstans är mera krångligt.
Att resa i norra Europa ställer inte så stora krav på mig, det mesta är ganska likt vårt. Att vara på resande fot i Mongoliet är svårare. Att tycka om människor som beter sig som jag är inte svårt. Att se igenom andras kulturella bakgrund och mönster och se likheterna i stället för skillnaderna kräver mer.
Och då vaknar de. De där högljudda. Precis som de unga kråkorna i mina träd. Och det är då man måste bestämma sig. Att ge sig in och skrika högre eller helt enkelt tänka bort oljudet.
För de man vill prata med är ju de som både kan ha sin egen tanke och min i huvudet samtidigt. Och jag tror att det egentligen är de som är flest.
Men det kanske är så att dem hittar man alltför sällan i det kråkträd som sociala media innebär. Men vad ska vi göra åt det?