Vi står inför ett nytt år med nya utmaningar och allt verkar peka uppåt. Många spår ett bra år för Sverige samtidigt som många andra ekonomier är skakiga.
Vem vet bäst detta år? Ett är dock säkert: Klyftorna ökar.
Vi vet inte vilka åtstramningar i välfärdssystemen som regeringen kommer att vidta den här perioden. Ytterligare försämringar i a-kassa och sjukförsäkring kanske?
Systemskiftet fortsätter från en solidarisk finansiering av vår välfärd med skatter, till en finansiering med lägre skatter och ökade avgifter. Varför lyckades inte socialdemokraterna tydliggöra en solidarisk rättvis politik som bygger på trygghet för alla?
Handlar detta bara om ledarskapet? Nej, det handlar bland annat om att LO inte tillräckligt markerat att det är vårt parti, ett parti som LO en gång bildat för att få löntagarnas frågor i fokus på den politiska dagordningen. Det har burit i många år.
Jag tycker att senaste partikongressen tog en del kloka beslut som en förbättrad, billigare a-kassa, en sjukförsäkring värd namnet och en idé om ett livslångt lärande. Men de frågorna kom inte fram i debatten om ett tryggare Sverige.
Nu avgår vår partiledning och en ny skall väljas. Många äro kallade men få äro utvalda! Ingen tydlig ledare syns i horisonten. Bristen på tongivande, förtroendeingivande ledare både i partiet och i facket är bekymmersam.
Min fundering är om det är bra att fackliga ledare tar plats i partitoppen. I så fall måste man reagera när politiken hela tiden anpassas till den politik som har makten. När Olov Abrahamsson i sin ledare efterfrågar fackets roll och kraft så är det en högst befogad frågeställning.
Idéerna finns men kommer inte fram. Vi behöver ingen ny politik. Mona Sahlins tal på förtroenderådet andades anpassning. Det är fel!
Vi behöver komma i fas med våra värderingar som bygger på rättvisa och solidaritet och sätta stopp för ytterligare avregleringar, om det nu finns mer att avreglera.
Vi måste tänka stort i reformer som de breda löntagargrupperna efterfrågar och som bidrar till ett tryggare samhälle. För att få till stånd detta måste fackföreningsrörelsen komma på fötter, vi måste vara med när det är dags att välja partiledning och politik i framtiden.
Vi måste återta inflytandet i partiet och vi måste ryta ifrån när vägvalet drar åt höger.
LO och dess medlemsförbund måste organisera sig så att det passar dagens arbetsmarknad och Socialdemokraterna måste hitta tillbaka till sin styrka som ett parti för trygghet och solidaritet.