I fredags var det den 27 januari, förintelsens minnesdag. Om Raoul Wallenberg hade levt så skulle det ha varit hans 100-årsdag.
I Stockholm sken ljuslyktor i snön och Kofi Annan talade. I Kustkyrkan i Jävre talade Livia Fränkel, överlevande från Auschwitz. I Umeå slingrade ett fackeltåg genom stan.
Kungligheter och ministrar borde ha garanterat stort utrymme i riksmedia. Men, så blev det inte riktigt. För samma dag valde socialdemokraterna en ny partiordförande.
Det känns tryggt att Stefan Löfvén från IF Metall axlar ansvaret att leda den politiska grenen på arbetarrörelsens träd. Att det skedde på minnesdagen är så klart en slump. Men finns det inte en gemensam nämnare? Så här sa Löfvén bland annat:
"Vi tror på alla människors lika värde, och därför brinner vi också för att alla människor, inte bara några, ska ha friheten att sträva mot sina drömmars mål. Men det är bara i ett samhälle som präglas av omtanke om varandra och framtidstro som alla människor också kan få precis den möjligheten. Vi vill riva hindren och låta människor utveckla sin kraft. Oavsett om hindret är en gammeldags struktur och hierarkier som bildar glastak för kvinnor, eller fördomar kring etnisk bakgrund eller sexuell läggning. Oavsett om hindret är avsaknaden av ramp för den rullstolsburne, eller brist på möjligheter för entreprenören att förverkliga sina idéer. Om man tror på alla människors lika värde så är man också starkt emot diskriminering."
Det är ingen slump att arbetarrörelsen genom historien har tagit kampen mot antidemokratiska krafter, främlingsfientlighet och intolerans. Det är just tron på alla människors lika värde som driver så många av oss, mig med.
Vi vet att vi måste stå upp för det i alla sammanhang: i förhandlingar om löner och villkor i arbetslivet, vid fikaborden på jobbet, överallt där vi möter fördomar. För demokratin är det enda försvar vi har mot att några börjar dela in människor i mer eller mindre värda.
Det var precis vad som hände under andra världskriget och förintelsen. Och den förfärliga erfarenheten måste vi lära av för framtiden. Minnesdagen tvingar oss varje år att minnas det som gör ont att tänka på: alla de medmänniskor som mördades och plågades av det enda skälet att några ansåg att de var mindre värda.
Så, när jag låter veckans händelser sjunka in får jag en hoppfull känsla. Det finns så många i vårt land som står upp för demokratin och det lika människovärdet. Som kämpar för ett samhälle fritt från diskriminering och intolerans. Jag hoppas att vi blir ännu fler, och att du är med.
Tiga är inte alltid guld i en demokrati. När du hör fördomar spridas: tala!