Ett stenkast från Christinaskolan i Piteå - i direkt anslutning till Olof Palmes gata - ligger Nils Edéns väg. Där finns även en liten minnesplatta som berättar om Edéns gärning.
Nils Edén var liberal politiker och statsminister 1917-1920, när den allmänna och lika rösträtten fick sitt genombrott i Sverige. Han hade sina rötter i Piteå.
Hans pappa Per Olof Edén var under tre decennier rektor för läroverket i Piteå. Sonen Nils föddes 1871 och bodde i Piteå tills han var 18 år.
I september 1889 tog dock den unge Nils Edén ångbåten Norra Sverige till Uppsala och universitetsstudier. Det var en resa som tog tre dygn och blev inledningen på Nils Edéns politiska uppvaknande.
I Uppsala sögs han in i diskussionerna om allmän värnplikt, rösträtt, rusdrycksförbud och andra av den tidens stora frågor.
I boken "Edén", som ingår i Bonniers serie om "Sveriges statsministrar under 100 år", skildrar Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco, Pitepojkens vandring från ungdomsåren i Uppsala till landets främsta politiska ämbete.
Det var ingen spikrak karriär. Kungahuset och högern ville in i det längsta bromsa liberalernas och Socialdemokraternas inflytande.
"Det blir rysligt med Edén", skrev drottning Victoria i ett brev till sin biskop Billing.
Men till sist kunde högerkrafterna inte längre hålla emot. Valet 1917 innebar ett bakslag för högern, medan Socialdemokraterna och liberalerna gick kraftigt framåt. Det tvingade kungahuset till en omvändelse under galgen.
Gustav V blev tvungen att släppa fram en liberal-socialdemokratisk koalition, hur mycket monarken än ogillade det. I annat fall hade Sverige sannolikt stått inför en blodig revolution.
16 april 1918 överlämnade den nya regeringen sin rösträttsproposition till riksdagen.
I riksdagsdebatten uttryckte förstakammarhögerns ledare Nils Trygger sitt ogillande med att kommunal makt skulle överföras till "jordbruksarbetare och annat löst folk".
Men slaget var i praktiken redan förlorat för högern. Demokratiseringen av Sverige kunde inledas på allvar.
Nils Edéns liberal-socialdemokratiska koalition är först och främst känd för rösträttsreformen.
Men den var en progressiv reformregering även på andra områden. Det togs radikala initiativ i både skol- och socialpolitiken.
Under Edén kom också den första lagen om åttatimmars arbetsdag.
"Hösten 1919 antogs den nya arbetstidslagen, som innebar åtta timmars arbetsdag för flertalet industriella yrken. Till en början var lagen provisorisk och antogs definitivt först 1930. Jordbruket undantogs och kom inte med i lagstiftningen förrän 1936", skriver Gunnar Wetterberg.
Både socialliberaler och socialdemokrater kunde känna sig nöjda med utfallet. Men 1920 sprack samarbetet och sedan dess har Sverige, märkligt nog, aldrig haft någon liberal-socialdemokratisk koalition.
Jag skriver "märkligt nog" därför att det finns idémässiga likheter mellan socialliberalism och socialdemokrati - till exempel synen att marknadsekonomin måste tuktas med social- och skolpolitiska instrument för att ge alla människor lika chans i livet.
I en intervju i början av 1990-talet ansåg dåvarande FP-ledaren Bengt Westerberg att det inte hade varit någon större skillnad om Sverige styrts av Folkpartiet i stället för Socialdemokraterna under 1900-talet.
Den generella välfärdspolitiken hade ändå varit ungefär densamma, menade Westerberg.
Dagens FP-ledare Jan Björklund skulle knappast uttrycka sig på samma sätt. Men Westerbergs uttalande och Nils Edéns politiska gärning visar att det finns andra liberala traditioner.
En gång i tiden fanns det liberala partiledare som var beredda att sträcka ut handen över blockgränserna.
Edén-regeringens insatser 1917-1920 visar dessutom att ett sådant samarbete kan fungera riktigt bra.