I början av 1995 arbetade jag några månader som politisk sakkunnig i arbetsmarknadsdepartementet i Stockholm.
På bilden syns mina arbetskamrater i departementets politiska stab – dåvarande biträdande statssekreteraren Curt Malmborg, statssekreteraren Tommy Ohlström, arbetsmarknadsminister Anders Sundström, pressekreteraren David Rutström samt politiskt sakkunniga Carina Persson.
Det var tuffa tider. Den borgerliga regeringen, som fick avgå efter valet 1994, lämnade efter sig både massarbetslöshet och ett stort budgetunderskott.
Valåret 1994 uppgick den totala arbetslösheten till hela 550 000 personer eller tolv procent. Många stod utanför arbetsmarknaden och kände ilska och frustration över politiken.
Men 1990-talet visade även att en hög arbetslöshet inte är ödesbestämd.
Borgerliga politiker, ekonomer och ledarskribenter hånade Göran Persson när han talade om att pressa tillbaka den öppna arbetslösheten till fyra procent före år 2000.
”Att arbetslösheten skulle minska till fyra procent år 2000 är lika troligt som att böckling ska bli världens favoritmat”, sa Lars Tobisson, en av Moderaternas gamla frontfigurer.
Men Persson och hans statsråd lyckades. Den öppna arbetslösheten pressades ned – samtidigt som Sverige behöll en låg inflation.
Det är en lärdom för vår tid. En annan politik kan göra skillnad för landets alla arbetslösa och för att minska utanförskapet.
Det finns ingen naturlag som säger att Sverige, som nu, måste ha betydligt högre arbetslöshet än EU-länder som Österrike och Tyskland.
De aviserade investeringarna i vårbudgeten (i bostäder, infrastruktur, utbildning med mera) kommer att ha betydelse för arbetsmarknaden.
Men det räcker inte. Det är även angeläget med riktade åtgärder för grupper som har det extra svårt på arbetsmarknaden.
Till exempel har sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättningar inte förändrats.
Den låg kvar på låga 55 procent även under 2014. Det är en stor skillnad jämfört med befolkningen i stort, där 77 procent är sysselsatta.
Det ärockså ettav skälen till att regering och riksdag borde göra en kraftig uppräkning av det så kallade lönebidragstaket.
Arbetsgivare, som anställer funktionshindrade eller andra som har svårt att platsa på den vanliga arbetsmarknaden, måste få ordentlig kompensationen.
Nu sker en urholkning av lönebidragen för varje år som går.
Lönebidragstaket ligger kvar på samma nivå som 2007, trots att löner och andra kostnader stiger varje år.
Följden blir att idrottsföreningar och andra ideella organisationer får allt sämre möjligheter att ta emot lönebidragsanställda.
Efter denstora Funka-utredningen 2012 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att det måste ske en höjning av lönebidragen.
Men den borgerliga alliansregeringen struntade högaktningsfullt i riksdagsbeslutet. Det bör inte den nya rödgröna regeringen göra.
En uppräkning och indexering av lönebidragstaket kan bidra till att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen bland de grupper som i dag befinner sig längst bort från arbetsmarknaden.