I måndags var jag tvungen göra något jag vanligtvis försöker undvika: Jag bilade mellan Luleå och Kiruna.
Oftast försöker jag ta tåget och numera går det även flyg på bra tider. Men vardagslogistiken med lämningar på skolan och tiden för mitt möte med Icehotel gjorde att bilen helt enkelt var det enda alternativet.
Så jag satte mig bakom ratten och styrde kosan norrut. Vid Töre vek jag in på en av Sveriges farligaste vägar, E10:an. Längs den värsta sträckan, den mellan Stenbron och Jukkasjärvi, började jag räkna antalet tunga fordon jag passerade.
Totalt räknade jag in 56 lastbilar och bussar, varav åtta hade extra bred last. Detta på en ishal, starkt kuperad vinterväg där det är gott om renar och som på många ställen bara är sex meter bred.
Under åren har vi jobbat en hel del med E10:an på Handelskammaren. Vi har många gånger påpekat det vansinniga i att denna väg som är länets industriella halspulsåder också är en av Sveriges mest osäkra. Men jag har alltid haft en känsla av egoism så fort jag diskuterat E10:an, eftersom vägen betyder så mycket för mig.
För jag är uppvuxen med att denna väg gång på gång tagit mig till äventyr, glädje och frihet: Det har varit vandringar i Abisko, pudersnö i Riksgränsen och skolbesök på Esrange.
Jag har upplevt härliga drabbningar mot Kiruna på Lombias stenhårda konstgräs och grisiga grusmatcher mot Gällivare. Och E10:an har tagit mig till Dundrets vidder, Kebnekaises topp och Narviks råa skönhet.
Sådana minnen är lätta att romantisera kring, och då finns risken att man tappar subjektiviteten. Därför har jag många gånger undrat om mitt vurmande för E10:an verkligen bygger på ett faktiskt behov för vårt näringsliv, eller om skälen har varit rent själviska.
På vägen hem gjorde jag det obligatoriska stoppet på Vippabacken vid Överkalix, och när jag satt och lyssnade på surret runtom mig så slog det mig hur fel jag tänker.
Stället var knökfullt med lastbilschaffisar, och när kokkaffet fått de första stråna att resa sig på mina underarmar så var egoismen som bortblåst.
För i varenda ett av de tunga fordonen jag passerat har det suttit någon som förmodligen trafikerar vägen mycket oftare än vad jag gör. Som dessutom har ännu mindre utrymme till godo vid varje passage. Och som också har en vardagslogistik de borde få komma hem till på ett säkert sätt. Något som borde vara en självklarhet.