Vänsterpartiet lyckades hantera sitt partiledarskifte snyggt och utan uppslitande motsättningar. Jonas Sjöstedt valdes till sist under ganska bred enighet.
I Kristdemokraterna, som har extra riksting 28 januari, är partiledarfrågan mer infekterad.
På trettondagsafton blev KD-ledaren Göran Hägglunds stabschef omplacerad sedan han erkänt att det var han som låg bakom flera anonyma påhopp på Internet mot utmanaren Mats Odell och hans anhängare.
Men även Odells supportrar har medverkat till att smutsa ned processen. Under hösten 2011 fanns en anonym blogg som hade udden riktad mot Göran Hägglund. Bloggen är nu stängd men avsändaren förblir okänd.
Man kan i och sig för sig förstå desperationen. I opinionsmätning efter opinionsmätning parkerar KD under fyraprocensstrecket.
Men den här sortens ovärdiga personkrig kommer inte att stärka partiets aktier.
Kristdemokraterna borde i stället se sanningen i vitögat. Vill partiet lyfta opinionsmässigt så borde det klippa banden till alliansregeringen.
KD-väljarna har svårt att känna igen sig i den nuvarande regeringspolitiken.
Partiledningen talar om satsningar på gamla och sjuka. Men i realiteten upplever Sverige utförsäkringar och vårdskandaler, trots att KD basar över Socialdepartementet.
I den senaste statsbudgeten satsas 5,4 miljarder kronor på sänkt krogmoms medan KD:s vallöften till pensionärerna skjuts på en osäker framtid.
KD har blivit ett parti utan profil och identitet.
I mångas ögon upplevs partiet numera bara som en dörrmatta för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.