Häromveckan gjorde Luleås tidigare kommunalråd Kjell Mickelsson en sväng förbi NSD. Med sig hade han sex A4-sidor med synpunkter på Socialdemokraternas nya partiprogram.
Mickelsson och övriga S-veteraner i studiecirkeln "Morgontupparna", som träffas varje fredag i Fackföreningarnas Hus i Luleå, ger sin syn på vad det nya programmet bör innehålla.
Bland annat vill de riva upp 2009 års kongressbeslut om vinster i välfärden.
Vi får hoppas att fler än S-veteranerna i Luleå engagerar sig i programdebatten. Länets alla socialdemokratiska föreningar bör följa deras exempel och ordna en studiecirkel om det nya partiprogrammet.
Programdiskussionen kommer att bli ett huvudnummer på partikongressen i Göteborg 3-7 april 2013. Det är då Socialdemokraterna lägger fast sin kurs och sina riktlinjer för framtiden.
Marika Lindgren-Åsbrink, som är en av två sekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, har beskrivit tidigare partiprogram som "en karta över framtiden".
Visionerna i tidigare program har inte sällan blivit verklighet.
Det första socialdemokratiska partiprogrammet skrevs redan 1897. Det innehöll bland annat följande krav och idéer:
"Allmän, lika och direkt rösträtt /.../ för alla till myndig ålder hunna medborgare, utan någon af könsskilnaden betingad olikhet."
"Folkskolans utveckling till en för all gemensam och kulturfordringarne uppfyllande medborgarskola."
"Gradvis stigande (progressiv) inkomst- och förmögenhetsskatt samt arfsskatt."
"Normalarbetsdag på högst 8 timmar"
"Förbud mot användande i industrin af barn under 14 år"
"Skyldighet för samhället att på ett humant sätt draga försorg om alla sina medlemmar vid sjukdom eller olycksfall samt på ålderdomen."
Den politiska högern tyckte att det var orealistiska utopier och naiva drömmar. Men det mesta i programmet 1897 förverkligades under 1900-talet.
Demokratin blev verklighet. Arbetslivet reformerades. Välfärdsstaten byggdes ut.
I dag har vi ett annat samhälle. Många har fått det bättre. Men det betyder inte att det saknas orättvisor eller utmaningar.
Det räcker med att studera larmrapporterna från Rädda Barnen, statistiken från Socialstyrelsen eller arbetslöshetssiffrorna. Alla har det inte bra.
I tidningen Stormklockan 1912 fick Hjalmar Branting (partiordförande 1908-1925) frågan om varför han är socialdemokrat.
"Därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan", svarade Branting.
Det är ord som fungerar som målbeskrivning även 100 år senare. Målet måste vara att ge alla möjligheter att förverkliga "sina bästa stämningars längtan".
Men medlen - de politiska verktygen - måste förnyas i en ny tid.
Tag bara välfärdsstaten, socialdemokratins egen fina lilla baby. Den har gett fler chansen att växa och utvecklas. Välfärdsstaten har skapat fler aktiva, mer kritiska och krävande medborgare.
Men det innebär nya krav på den offentliga verksamheten och socialdemokratisk politik. Människor vill kunna välja bort läkare eller lärare som de ogillar. Man vill kunna påverka och ha alternativ.
Därför är det ingen framgångsväg att säga stopp och bu till mångfald och valfrihet. Människor vill inte bara bli anvisade en vårdcentral eller skola av det offentliga.
Men verksamheter som skola, vård och omsorg kan inte heller behandlas som vilka handelsvaror som helst.
Den självklara socialdemokratiska utgångspunkten måste vara att sådana nyttigheter ska vara en allemansrätt. Plånboken ska inte styra tillgången till bra skolor och vård.
Tidigare landstingsrådet K-G Holmqvist (S) formulerade problemet och målkonflikterna i NSD 6 februari:
"Dagens väljare kräver större individuellt utrymme. Under årens lopp och välfärdssamhällets utveckling har värderingarna förändrats. Fler kräver större utrymme att bestämma över sitt liv. Det märks inom arbetslivet men också inom välfärdssektorn.
Naturligtvis måste socialdemokratin gilla detta och anstränga sig för att hitta lösningar där vi kan förena högt ställda krav på kvalitet och rättvisa med ökat utrymme för individen att kunna bestämma mer över sina egna liv. Det ställer nya och tuffa krav på hur vi organiserar välfärden."
På högerkanten har det enkla svaret alltid varit privata alternativ. Men en kommersialisering av välfärdssektorn är ingen hållbar lösning.
Vinterns debatter om vanvård i äldreomsorgen och riskkapitalbolag som flyttar pengar från svenska skolor till utländska skatteparadis visar att det inte går att bara släppa loss kapital- och vinstintressena.
Därför gäller det att finna en gyllene medelväg. Socialdemokratin ska inte kasta ut sin baby - välfärdsstaten - med badvattnet.
Men samtidigt gäller att inse att 2010-talets människor har nya och andra krav på välfärden.
Titta bara på friskolorna. De är numera en realitet. Klockan går inte att vrida tillbaka. Många vanliga knegare har sina barn i friskolor och är nöjda.
De flesta som ger sig in i friskolebranschen är också seriösa aktörer med höga pedagogiska ambitioner. Men det finns avarter och lycksökare som hoppas på snabba klipp.
Därför behövs tydligare regler om tillståndsgivning, kvalitet och eventuella vinster i verksamheten.
Dagens Nyheter beskrev (24/2 2011) hur privata Thorengruppen startade skolor som den inte hade lokaler till! Följden blev att många ungdomar fick en usel utbildningsstart.
Företagets expansionsplaner fick gå före omsorgen om eleverna och kvaliteten. Så får det inte gå till. Friskolor måste ha samma höga kvalitetskrav som kommunala skolor.
Friskolor ska - till exempel - inte kunna strunta i att ha bibliotek, studievägledning, speciallärare eller skolsköterskor. Det måste finnas tydliga lagkrav och regleringar av innehållet i verksamheten.
Annorlunda uttryckt: Det är ingen mänsklig rättighet att driva skolor, äldreboenden eller vårdcentraler.
Kommuner, landsting och statliga myndigheter måste ställa tuffare krav både på vilka som äger och på innehållet i verksamheterna.