För nästan prick 30 år sedan - noga bestämt 14-18 juni 1981 - deltog jag på min första SSU-kongress i Folkets Hus, Stockholm. Det är en kongress som har gått till historien som en av de mest dramatiska i SSU-historien.
"Självförvaltare" och "traditionalister" stred om makten i det socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Bo Bernhardsson, Malmö, (i dag riksdagsledamot) vann en votering om förbundssekreterarposten mot Göran Färm, Norrköping, (nu Europaparlamentariker) med 158 röster mot 139.
Som ombud från Norrbotten ansågs jag tillhöra "traditionalisterna". Som ny i politiken och bara 17 år gammal hade jag dock aningen svårt att orientera mig i stridslarmet.
När jag frågade mer erfarna SSU:are om problemet med "självförvaltarna" fick jag motstridiga svar.
"De är närmast att likna vid kommunister", väste en.
"De är ju liberaler, som folkpartister", mullrade en annan.
Hur detta gick ihop har jag till fullo ännu inte riktigt förstått.
Senare upptäckte jag att skillnaderna - som framställdes så fundamentala på kongressen 1981 - nog egentligen inte var så stora. De enkla etiketterna hade inte så mycket med verkligheten att göra.
När man väl samtalade med SSU:are från Skåne, Halland, Örebro, Gävleborg och andra så kallade fiendedistrikt insåg man att det var mer som förenade än som skiljde oss åt.
Det förstod också den förbundsledning som tog vid efter SSU-kongressen 1981. Jan Nygren, som var ordförande, och Bo Bernhardsson slet hårt för att ena SSU.
Bo Bernhardsson sa senare:
"Tidningarna beskrev mig som segrare efter kongressen 1981. Men jag försäkrar att det inte var den sortens känslor som dominerade. Det fanns nämligen ingenting annat än förlorare efter kongressen 1981."
Så var det. Striden 1981 var destruktiv. Det var bara korkat att sitta på distriktsexpeditionerna runtom i landet och odla idéerna om att SSU:are från vissa distrikt var de största fienderna.
Det fanns (och finns) viktigare politiska motståndare att bekämpa än SSU:are från Jämtland, Skåne eller Halland.
Anna Lindh och Leif Linde, som valdes till ordförande respektive förbundssekreterare på SSU-kongressen 1984, fortsatte i samma anda som Nygren och Bernhardsson.
Under 1984-90 såg de till att etablera en schysstare debatt- och samtalskultur i SSU. Firma Lindh & Linde visade att man kan ha högt i tak och olika uppfattningar utan att ta heder och ära av varandra.
Tyvärr skedde en förändring till det sämre under 1990-talet. På nytt började SSU:are från olika delar av landet att titta snett på varandra. Plötsligt uppstod en förkärlek för att karaktärisera SSU:are från andra distrikt som antingen "höger" eller "vänster".
Man började på nytt måla fiendebilder och sätta etiketter på varandra i stället för att samtala och se det som förenar.
Jytte Guteland, som valdes till ny SSU-ordförande 2007, har som tur är styrt SSU i en annan riktning.
Före Guteland handlade tidningsrubrikerna om SSU mest om interna motsättningar, krogbråk och om att det fifflades med medlemssiffrorna i vissa distrikt.
Men under Guteland har SSU på nytt blivit ett ungdomsförbund som förknippas med politiskt arbete - till exempel kampen mot ungdomsarbetslösheten och bostadsbristen bland unga.
Inget varar dock för evigt - allra minst i ett ungdomsförbund. Guteland, som fyller 32 år i september, har bestämt sig för att lämna över ordförandeklubban till yngre krafter.
På SSU-kongressen - som hålls i ABF- huset i Stockholm 2-5 augusti - ska det väljas en ny förbundsledning.
Det hetaste ordförandekandidaterna är Gabriel Wikström, Västerås, och Faraj Abu-Iseifa från Karlskrona kommun.
Vi får hoppas att dessa kandidater - liksom deras supportrar i olika delar av landet - studerar SSU-historien en stund.
Det finns mycket att lära av hur SSU fungerande under senare delen av 1980-talet, liksom en hel del avskräckande exempel från 1981 och 1990-talet.