Under söndagen inleddes den årliga politikerveckan i Almedalen, och för första gången på länge är det en vecka som krymper. När statsminister Stefan Löfven (s) för två år sedan valde att inte åka dit lät det som ett djärvt och radikalt drag, som att göra någonting innan hade kunnat tänka sig var möjligt tidigare. Vissa ville till och med avfärda det hela som en pr-kupp.
I så fall var det en lyckad kupp, som lät socialdemokraterna både äta kakan och ha den kvar. För medan Löfven fick rubriker för att vara i andra delar av landet och tala med väljare i stället för med sina kollegor på Gotland, så hade socialdemokraterna kvar sin dag i turordningen och lät i stället finansminister Magdalena Andersson ta plats på scenen.
Även i år avstår statsministern Almedalen. Han ska till Ullared och träffa väljare, och håller tal i Falkenberg i stället. Men den här gången är det ingen som talar om det som en kupp, och han är långt ifrån ensam om att avstå resan till Gotland.
Förra året var antalet evenemang uppe i 4300 – i år blir det bara 3700, och även besökarantalet verkar minska. Enligt en rundringning från Ekot är det till stor del de svenska kommunerna och regionerna som väljer bort att närvara, och som ifrågasätter vad representation på plats egentligen ger dem.
Det är en synnerligen rimlig fråga att ställa – särskilt när ens deltagande finansieras av skattemedel. För dem som åker gäller det att ha en tydlig agenda och en väl definierad plan – exakt är det vad man vill få ut av sin närvaro, och hur får man det?
Den fysiska Almedalen är säkert nog så givande och nog så viktigt för dem som är där och som jobbar med politik. Men för oss andra, som i den mån vi följer spektaklet gör det i radio, tv och i vår tidning, spelar den fysiska platsen och vilka som faktiskt är där ingen roll.
Det som betyder någonting för oss och för resten av Sverige är vad vi skulle kunna kalla för ”den virtuella Almedalen”, som i åtta dagar producerar utspel från partierna, artiklar och inslag från pressen och kommentarer från experterna. Och den behöver faktiskt inte tappa i betydelse bara för att färre människor kommer dit.
För på samma sätt är en valrörelse är uppbyggd kring hållpunkter och mediala evenemang – tänk partiledardebatter, utfrågningar eller så kallade ”dueller” – som saknar betydelse i sig själva, men som ger struktur till vägen fram till valdagen. Som händelse är Almedalen både godtycklig och betydelselös – men den kan faktiskt vara en viktig del av vårt politiska år ändå.
Särskilt viktig blir varje möjlighet att komma ut i det mediala rampljuset för de partier som går knackigt i opinionen, och det är ett sådant som Almedalsdebutanten och finansmarknadsministern Per Bolund leder i Miljöpartiet.
De sitter i en märklig sits, där deras hjärtefrågor miljön och klimatet är centrala i nyhetsrapporteringen och ligger högt på väljarnas dagordning. Det är frågor som de i stort har väljarnas förtroende i – men ändå vill inte opinionssiffrorna lyfta.
Det är en följd av en tuff mandatperiod, och ett par års vacklande kring på vilket sätt man borde bredda politiken. Och det gör deras nuvarande läge kvistigt: I ett krisläge vill man gärna svara med åtgärder, men ny politik och nya idéer. Men det rätta här kan faktiskt vara att sitta stilla i båten, fokusera på det man gör bäst och lita på att väljarna kommer att uppskatta just det.