Liberalen Louis De Geer (den yngre) är en av Sveriges mest kortvariga statsministrar genom tiderna. Han blev statsminister i oktober år 1920, men tvingades att avgå bara fyra månader senare.
Hans korta statsministerinsats skildras av Johannes Åhman, politisk redaktör på Dagens Nyheter, i en minibiografi i Bonniers serie ”Sveriges statsministrar under 100 år”.
Historien om De Geer påminner om en stökig tid i svensk politik. Hela 1920-talet var oroligt.
Oklara riksdagsmajoriteter och samarbets-svårigheter mellan partierna gjorde att rege-ringsmakten vilade på gungfly.
Minoritetsregeringarna avlöste varandra i rask takt. På tio år hann Sverige skifta regeringschef tio gånger!
Först rattade Nils Edén en liberal-socialdemokratisk koalition åren 1917–1920. Därefter regerade Hjalmar Branting (S) ensam under några månader.
27 oktober 1920–13 oktober 1921 ledde Louis de Geer samt Oscar von Sydow varsin expeditionsministär.
1921–23 ledde Hjalmar Branting ånyo en minoritetsregering. Därefter tog högermannen Ernst Trygger hand om rodret i regeringskansliet 1923–24.
Sedan blev det Branting igen, innan hans partikamrat Rickard Sandler blev statsminister en kort period.
Därefter hann liberalen Carl Gustaf Ekman och högermannen Arvid Lindman leda var sin borgerlig regering innan 1920-talet var slut.
Det var en turbulent och olycklig tid för svensk politik. Regeringsmakten försvagades.
Det rådde oklarhet om den ekonomiska politiken och Sveriges långsiktiga färdriktning.
Först efter valet år 1932 – när Socialdemokraterna och Bondeförbundet bestämde sig för att göra upp kring krispolitiken – blev det ordning på torpet. Då fick Sverige en stark och uthållig riksdagsmajoritet som kunde bekämpa såväl massarbetslöshet som ekonomisk nöd.
Det borde vara en lärdom även för vår tid. Det är ingen optimal lösning att ha en minoritetsregering – med två partier som först må enas om en gemensam linje... och därefter måste förhandla med ännu fler partier för att vinna en riksdagsmajoritet.
Dagens statsminister Stefan Löfven är i och för sig skicklig på att manövrera mellan de parlamentariska blindskären.
Sverige har fått breda blocköverskridande uppgörelser fattade gällande försvaret, migrationspolitiken, energin och det finanspolitiska ramverket – för att nämna några exempel.
Fast även dagens Sverige skulle må bra av ett långsiktigt handslag över blockgränsen – liknande 1930-talets kohandel mellan arbetar- och bondepartierna.
1920-talet borde ha lärt svensk politik en läxa för lång tid framöver.