Sommaren 1986 fick jag ett långt vikariat på NSD:s lokalredaktion i Kiruna.
Det var en nyttig skola för en ung journalist. Som lokalreporter får du skriva om allt mellan himmel och jord. Det blir möten och samtal med människor från alla delar av samhällslivet.
Bland urklippen finns artiklar om skilda ämnen som bygget av det då splitternya Kiruna Folkets Hus, om Ljusets Festival (föregångaren till dagens Kirunafestival) och bequerelhalten i hjortronen.
Jag hittar bilder på bland annat Ilbatta Boogie Band (frontfigurer i dåtidens lokala musikliv), björnen som rev en jägare i skogen norr om Vittangi och en nattvardsmässa på fjället Nuolja i midnattssolens ljus (en riktig bergspredikan, som formuleringen i ingressen löd).
Artikel- och bildskörden säger en hel del om tillvaron på en lokalredaktion.
I princip allt ska bevakas, speglas och granskas – kultur, idrott, näringsliv, kommunalpolitik, nöjen, dramatiska händelser och vanligt vardagsliv.
Vissa saker minns jag extra mycket från denna sommar för 31 år sedan.
Till exempel var det en speciell känsla när nyhetschefen uppmanade mig att hyra pilot och ett litet sjöflygplan för att ta mig till Allesjaur för att intervjua Nikolaus Stenberg, ordförande i Svenska samers riksförbund.
Märkningen av renkalvar pågick för fullt i fjällvärlden. Men Stenberg tog sig tid för ett samtal om hur kärnkraftsolyckan i Tjernobyl påverkat samerna.
”Som enskild händelse är Tjernobyl det allvarligaste som drabbat samekulturen”, sa Stenberg i intervjun i NSD 25 juli 1986.
I samband med Ljusets Festival fick jag chansen att möta och intervjua skådespelarlegendaren Carl-Gustaf Lindstedt.
I min intervju berättade han om hur hans artistbana började i en studiecirkel hos Unga Örnar och en teatergrupp i arbetarrörelsen.
Lindstedt, som avled 1992, beskrev sig själv som ”gråsosse”.
Intressant var även samtalet med världsberömde arkitekten Ralph Erskine, som medverkade på en konferens i Kiruna.
Erskine är mannen bakom bland annat ”Snusdosan” och ”Spottkoppen” – de två höga bostadshusen i centrala Kiruna – samt Shopping i Luleå.
Men alla projekt blev inte bra. Bostadshuset ”Ormen långe” i Svappavaara blev inte stommen i det modellsamhälle som Erskine hade tänkt sig.
”Svappavaara blev en olycklig kompromiss”, konstaterade Erskine när jag intervjuade honom i NSD.
En annan spännande upplevelse var resan ned i underjorden.
Tillsammans med LKAB:s Lars Georg Enquist åkte jag till botten av gruvan i Kiruna.
Då pågick gruvbrytning 550 meter ner i Kirunavaara. Men även på 930 meters djup var det hög aktivitet. Undersökningsborrarna gick för fullt.
”Geofysiska mätningar visar att det kan finnas järnmalm på ungefär 2000 meters djup”, berättade Engquist i NSD 8 september 1986.
Dåtidens framtidsprognoser för gruvan var dock inte optimistiska.
I NSD 24 juli 1986 skrev jag om en rapport om som talade om att avveckling av gruvbrytningen kunde bli aktuell i början av 2000-talet. Det skulle inte vara lönsamt att bryta malm tusen meter under marken, norr om polcirkeln.
”Kiruna dör” hade någon klottrat på en vägg.
2017 är emellertid både LKAB och Kiruna still-going-strong. Numera pågår gruvbrytning på omkring tusen meters djup.
Ett nytt stadshus och centrum tar form. Gamla kulturbyggnader flyttas. Nya bostadsområden planeras.
Kiruna förändras men staden lever. 1980-talets dysterkvistar och domedagsprofeter fick fel.
Malmfälten är alltjämt en guldgruva för Sverige.