En junidag år 1981 åkte jag på min första SSU-kongress. Det var en storartad upplevelse för en sjuttonåring från Kalix.
Min politiska idol Olof Palme höll tal i Folkets Hus i Stockholm. Den fria polska fackföreningsrörelsen Solidarnosc fanns på plats – och fick stående ovationer. Med darrande knän gick jag upp i talarstolen och yrkade bifall till någon motion.
Fast det starkaste minnet av kongressen var den besynnerliga striden mellan ’självförvaltare’ och ’traditionalister’.
Då begrep jag inte ett jota av vad som pågick – men det var en hemsk process.
Det grävdes skyttegravar mellan olika SSU-distrikt – och odlades misstänksamhet samt konspirationsteorier i kongresskorridorerna.
Nu – i efterhand – är det lätt att se att det var mer som förenade än som skilde åt.
Det handlade mer om person-strider än om politik.
Då beskrevs det däremot som ett avgörande vägval för hela den svenska arbetarrörelsen om Bo Bernhardsson från Malmö eller Göran Färm från Norrköping skulle bli förbundssekreterare i SSU. Allt var svart eller vitt och helt utan nyanser.
En av förgrundsgestalterna bland självförvaltarna var Kenth Högström från Hudiksvall – en skicklig talare med förmåga att fånga auditoriet.
Hans motståndare beskrev honom dock som en ulv i fårakläder.
Mellan skål och vägg talades om att han egentligen var ”kommunist” (det tisslades om att han hade besökt Titos Jugoslavien), andra betecknade honom som ”liberal” (det tasslades om att han varit med i liberalernas ungdomsförbund).
Fast allt var givetvis bara skitsnack för att misskreditera honom i personstriderna år 1981. Kenth Högström var socialdemokrat – och dessutom en begåvad sådan.
Tyvärr fick han leva alltför kort tid. Han gick bort år 2005 bara 53 år gammal. En aggressiv cancer tog hans liv.
Fast han hann göra intryck och sätta många spår i verkligheten under sitt liv.
I boken ”Hälsing och förnyare” (Premiss förlag, 2016) påminner vänner, familj, partikamrater och andra om hans gärning – i SSU, riksdagen, näringslivet och hemkommunen.
En av de som skriver är civilmini-ster Ardalan Shekarabi (SSU-ordförande åren 2003-2005).
Han menar att Högströms politiska projekt var att befrämja beteenden som stärker ”kamratskap, närhet och kontakt människor emellan”.
När jag läste dessa ord fördes jag 36 år tillbaka i tiden till när jag gick en nyårskurs på SSU:s fina kon-ferensanläggning Bommersvik.
Kursledaren Lennart Weiss (i dag verksam i bygg- och bostadsföretaget Veidekke) hade bjudit in just Kenth Högström för att föreläsa om den demokratiska socialismen.
Högström talade inte om bankförstatliganden, planekonomi eller löntagarfonder – utan om det latinska ordet ”socius som betyder ”frände eller kamrat”.
”Socialism handlar således om att sträva efter ett samhälle som präglas av kamratskap”, förklarade Högström.
Fortfarande tycker jag att det är en lysande sammanfattning av socialdemokratins mål och mening.
Socialdemokrati handlar inte om en viss ägarform.
Målet är inte att staten ska äga 51 procent av företagen eller att kommunerna ska bestämma över minst hälften av hyreslägenheterna.
Målet är i stället att se till att alla människor får chansen att ”förverkliga sina bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting sade en gång.
Eller som det står i partiprogrammet: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål”.
Sedan får de politiska verktygen anpassas efter det och den rådande verkligheten. Målet och människorna – inte medlen – måste alltid vara det viktigaste.
Med andra ord: Kent Högströms föreläsning under nyårskursen 1980/1981 gjorde intryck och funkar fortfarande som ideologiskt riktmärke för mig.
Han var en socialdemokratisk förnyare av samma pragmatiska och verklighetsförankrade virke som legendariska Rickard Lindström och Nils Karleby, vilka båda var tongivande i 1920-talets SSU.
Han förvaltade och utvecklade det ideologiska arvet i en ny tid.
Heder till dem som har sammanställt boken om Kenth Högström och påminner om hans betydelse.