Under onsdagen utsågs Karin Enström (M) till ny försvarsminister. Hon - liksom andra försvarspolitiker - har ett och annat att grunna på.
Försvarsekonomin är ett moras.
I april 2011 presenterade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ES0) en intressant rapport om effekterna av de senaste 20 årens förändringar i försvaret.
Arméns insatsförband har minskat med drygt 90 procent. Territorialförsvarsförbanden har avvecklats helt.
Antalet stridsfartyg och stridsflygplan i insatsorganisationen har minskat med 70 procent eller mer. Hemvärnet har reducerats med 75 procent. Värnplikten i fredstid har avskaffats.
Det är enorma förändringar som borde synas i statsbudgeten och ha inneburit radikalt minskade kostnader. Men icke. ESO konstaterar att försvarskostnaderna i fasta priser minskat med bara 15 procent!
Kostnaderna för all annan försvarsverksamhet har alltså ökat dramatiskt under samma period.
Ett exempel är utlandsverksamheten. Det är inte gratis att skicka soldater och materiel till Afghanistan eller flygplan till Libyen.
Ett annat exempel är utvecklingen av flygplanet Jas 39 Gripen, en glupsk gökunge som kostat och fortsätter att kosta stora pengar för svenska skattebetalare.
I ett debattinlägg hos Newsmill 12 januari i år varnar generallöjtnant Carl Björeman för att satsningen på nya super-Jas riskerar att gröpa nya hål i försvarsekonomin.
"Flygindustrin dikterar återigen försvarspolitiken", konstaterar Björeman.
Det är en utveckling som borde oroa Karin Enström, inklusive Peter Hultqvist (S), Peter Rådberg (MP) och övriga partiers ledamöter i riksdagens försvarsutskott.
Det går inte att säga ja till både super-Jas och fler internationella uppdrag styrkor utan att det får allvarliga konsekvenser för annan viktig försvarsverksamhet i Sverige.
Enström måste kunna sätta klackarna i backen och säga nej till både utlandsäventyr och kostsamma flygplansprojekt.
Nu gäller det att prioritera försvarets basverksamhet.