Slutet av förra året var en märklig tid för oss som jobbar för Norrbotniabanans förverkligande. Saker hade gått framåt men sen kom ett antal politiska rallarsvingar som oväntat skapade känslan av ett avstannande.
En rad bra saker hände för Norrbotniabanan under hösten: Järnvägsutredningarna började färdigställas. EU-kommissionen lämnade förslaget att Norrbotniabanan skall ingå i Europas strategiska transportnät, vilket gör att vi kan komma att få en stor portion EU-finansiering för bygget av banan.
Samtidigt hade Jan Hertting jobbat med Trafikverkets uppdrag att föreslå en bra medfinansieringslösning för första etappen mellan Skellefteå och Piteå.
Hans förslag lutar åt att låna pengar från riksgälden utanför ordinarie plan och sen betala tillbaka genom höjda banavgifter. Något vi kan göra till lägre kostnad än någonsin, och något som är helt i linje med vad företagen vill.
Men sen blev det lite tokigt. En motion, innehållandes bland annat Norrbotniabanans förverkligande, röstades på ett väntat sätt ned. Men plötsligt var det stora ord om hur detta var slutet för banan. Superlativ som "tvärstopp" och "dödsstöt" haglade och rubrikmakarna jublade.
Visst, de alarmerande rubrikerna sansades på ett bra sätt av exempelvis Peter Roslund, men rubrikerna var redan satta och därför tål nog det egentliga läget att repeteras: Norrbotniabanan ligger bättre till än på länge. Dels på grund av det jag beskrev här ovan, men framför allt på grund av de ökade behoven.
Jag har många gånger sagt att Norrbotniabanan inte är en fråga om att vi ska få en järnväg hit upp. Det är en fråga om att kunna tillgodose det en marknad som vill ha våra råvaror och produkter. Som Trafikverket själv uttrycker det: "Norrbotniabanan är ett stort projekt. Men ett mycket bra projekt."
Därför är det tråkigt att Norrbotniabanans vara eller icke vara reduceras till en blockpolitisk fråga.
Det förminskar banans betydelse, från att vara en klok investering som kommer att skapa goda intäkter för Sverige, som kommer att stärka vår konkurrenskraft och förbättra vår miljö, till att vara ett slagträ att vifta med när man som politiker känner för att bråka lite.
Norrbotniabanan kommer inte förverkligas om vi håller på så. Den kommer förverkligas när alla ser hur nödvändig och nyttig banan är för vårt samhälle.
Självklart skall vi förvänta oss att varje politiker som kan något om näringslivets förutsättningar alltid står upp för att Norrbotniabanan byggs. Men låt debatten kretsa kring företagens behov och utvecklingsmöjligheter, inte om politikernas särintressen.
Lyckas vi vända debatten till samhällsnyttan så är jag övertygad om att dessa 26 mil räls kommer att bli verklighet. Till allas slutliga glädje.