Carin Jämtinlämnar posten som partisekreterare i Socialdemokraterna. Hon tillträdde år 2011, samtidigt som Håkan Juholt. Krisen i samband med partiledarens avgång blev Jämtins elddop.
För många i min generation finns det ett personnamn som direkt förknippas med titeln partisekreterare, nämligen Sten Andersson. Han blev sedermera socialminister och utrikesminister, men det är hans tjugo år som partisekreterare vilka står i centrum.
Han var lång och gänglig, nästan alltid leende, samt hade ett ljust sinne trots svåra personliga tragedier. Snabb i repliken, drastisk i ordvalen och alltid i politikens centrum. Han var partisekreterare från år 1962 till 1982.
Herr Andersson i Stockholm, som han kallades i riksdagen, hade uppgiften att se till att den linje som partiet hade lagt fast följdes av s-regeringen och att förankra den social-demokratiska regeringens politik bland medlemmarna.
En av partisekreterarens ständiga uppgifter var att resa runt och försöka mäkla fred mellan olika fraktioner i partiet. På en del platser var motsättningarna mycket djupa och det var inte alltid som man minns hur det hela hade börjat.
Huvuduppgiften var att få de stridande att samarbeta och att rikta all energi åt att genomföra en bra valrörelse. Ibland lyckades det – andra gånger inte. Ibland tog man i hand – men innan partisekreteraren hade passerat kommungränsen var striden i gång igen.
På Midlanda flygplats följde jag ett sådant möte. Redaktörerna X och Y var djupt oense och det drabbade tidningarna som de jobbade på. Andersson från tidningsstyrelsen kallade till flygplatsmöte. Först fick X ge sin version, sedan Y. Därefter följde enskilda samtal. Det var en driven förhandlare som skötte det hela, det märktes, och trafiken till sammanträdesrummet var intensiv. Medan Andersson klurade ut en lösning spelade X och Y flipper där i flyghallen.
Många år senare blev fredsmäklaren på flygplatsen utsedd till årets diplomat i världen.
En utesluten tog till orda på ett möte.
”I partiet har vi alltid strävat efter…”.
”I partiet, ja”, sade Andersson, ”men du tillhör ju inte längre partiet”.
Mannen insåg plötsligt detta och hade inte långt till tårarna.
Sten Andersson satt inte på partihögkvarteret vid Sveavägen 68 i Stockholm och ritade organisationsscheman. Han var mycket aktiv i den dagspolitiska debatten. Det kom utspel om gifter i skogen, kriget i Vietnam och andra stora frågor.
Sten Andersson var i politikens centrum och såg till att partiet också var det.
Fast vardagen handlade ofta om konflikter.
”Du ska ge fan i att behandla VU som om vi vore en skolklass och du en gammeldags lärare”, sade han en gång till Olof Palme. ”Du har att följa samma mötesordning som vi. Du har ingen som helst rätt att tysta ned oss eller att av-bryta oss, som du gjorde under sammanträdet”.
Det var ord och inga visor.
Sten Andersson tyckte att politik var roligt. Denna glädje smittade av sig på omgivningen. Det går alltid lättare att nå resultat om man nalkas en uppgift med gott humör.
Under Anderssons tid var noteringen 42,7 procent från riksdagsvalet år 1976 den allra sämsta. Det vittnar om något om att vi lever i andra tider.
Nu är det bara att hoppas att Lena Rådström Baastad ska bli en offensiv parti-sekreterare – i Sten Anderssons anda.
Juli månad var varm. Tio månader i rad har nya värmerekord noterats. Vanligtvis kopplar man samman värmerekord med något positivt. Fast för planeten jorden är det dystra besked. Isar smälter, önationer kan försvinna och djurarter hotas.
Dessutom meddelar Donald Trump att han kommer att riva upp Parisavtalet om han blir president. Republikanen har tidig-are, likt andra högersinnade, uttryckt starka tvivel mot att människan skulle ligga bakom uppvärmningen.
OS? Njae, inte samma heta intresse som förr. Så snart någon gör något bra infinner sig misstankar, i de flesta fall oberättigade. Fast misstänker man att det finns en fluga i saftglaset är det svårt att njuta.
Njut i fulla drag, från Avafors till Övre Soppero.