Det är juletid och vi öppnar luckor, myser – och ryser! Vad äcklig maten ser ut, och vilket hårt liv! Jag och mina barn tittar på julkalendern ”Tusen år till julafton” tillsammans.
Det blir tillfälle för allvarsamma samtal om villkoren i Sverige. Villkoren i dag, för länge sedan och inte fullt så länge sedan.
Vi pratar om att på 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Barnen fick varva slitigt arbete, hunger och utsatthet med tristess. Folkskolan blev inte obligatorisk förrän på 1840-talet.
Det var ungefär samtidigt som den stora migrationsvågen. Sverige gav inte mycket hopp om framtiden. En miljon svenskar lämnade missväxt och intolerans för drömmen om ett bättre liv i Amerika.
Sedan dess har mycket hänt i Sverige. Demokrati, sociala och ekonomiska reformer. Förvaltningskultur, lag och ordning. Tillväxt, industrialisering och inga drabbande krig. Sverige har blivit ett av världens bästa länder och hit har människor sökt sin flykt. Vi ska vara oändligt stolta över vår solidaritet och öppenhet. Migrationen är dessutom berikande för oss i alla perspektiv.
De verkliga problemen har länder som inte växt befolkningsmässigt och som inte varit öppna för influenser utifrån. USA införde ändå kvotering och begränsade sin migration redan i början av 1920-talet. Nu har Sverige valt att försöka minska antalet som söker asyl här.
Flyktingmottagande är inte en fråga för enskilda platser eller individer. Det är en angelägenhet och ett ansvar för oss alla. Regeringen pekar på andra EU-länder, på alla landets kommuner och faktiskt lite extra på oss som bor i Norrbotten och Stockholm. Vi kommer att få fler grannar, kollegor, elever och patienter.
Det ökade mottagandet hos oss beror på goda förutsättningar för boende och behov av arbetskraft. Både Norrbotten och Stockholm får ett kvitto på att vi är tillväxtregioner med goda framtidsutsikter.
Vi får därför agera lite extra och dra extra nytta av möjligheten som migrationen innebär.
Vi behöver definitivt statens hjälp för att klara det, det är självklart. Inte minst när det gäller extra resurser till skola och sjukvård.
Men jag berättar med glädje för mina barn om varför det är rätt att säga varmt välkomna till våra nya grannar!
Om 150 år kanske det är deras barnbarnsbarn som flyr från klimatförändringar eller krig.