Under förra veckans Forum Jämställdhet i Luleå höll Carina Sammeli, tidigare ordförande för barn- och utbildningsnämnden i Luleå, ett föredrag som ruskade om många konferensdeltagare.
Det handlade om den utsatta tillvaron som lokalpolitiker och kvinnlig makthavare.
Sammeli vittnade om sina upplevelser under den förra mandatperiodens upphetsade diskussion om ”Framtidens skola” i Luleå.
”Det fanns dagar när jag inte kunde öppna sociala medier eller tidningarnas insändarsidor”, berättade hon.
Hon upplevde aldrig direkta hot men massor av hat, hån och förakt. I sitt anförande gav hon flera exempel på grova tillmälen som kastades efter henne: ”Idiot... Jävla kärring... Carina Sammeli är det sämsta som hänt Luleå... Hur kan hon få ha barn?”
Vid ett tillfälle spottade en kvinna på hennes skor!
Det fanns nätverk och partikamrater som ställde upp när det var som värst.
Sammeli berättade att kommunalrådet Niklas Nordström hörde av sig i princip varje dag och S-ledamöterna i fullmäktige stod vid hennes sida när hon skulle stå till svars vid ett hetsigt stormöte i Gula Paviljongen.
Det stödet gjorde att hon, trots allt, orkade fortsätta som barn- och utbildningsnämndens ordförande hela mandatperioden.
Sammelis berättelse är tyvärr inte unik.
Både Helena Öhlund och Kristina Zakrisson (som lämnade kommunalrådsstolarna i Älvsbyn respektive Kiruna i samband med det senaste valet) har tidigare vittnat om obehagliga kommentarer och drev i sociala medier.
Ett annat exempel är den uppskruvade debatten runt BB i Sollefteå. I SVT:s Uppdrag Granskning häromåret uppgav tre regionpolitiker att de till och med utsatts för våld på grund av sitt ställningstagande i BB-frågan!
”Jag orkar inte ta emot mer skit som man får från vänner, grannar och på olika möten. Man tvingas stå till svars för allting utan att vi rår för det”, sa Christer Sonidsson (S) som bestämt sig för att lämna regionpolitiken i Västernorrland.
Det var den dystra slutsatsen även i Sammelis anförande vid Forum Jämställdhet.
”Det blir för tufft att ta skiten”, konstaterade hon.
Mot den bakgrunden är det inte heller konstigt att många tvekar inför att engagera sig politiskt och att många hoppar av.
Det personliga priset blir för högt, när lokal- och regionpolitiker har förvandlats till offentliga spottkoppar.
Det är emellertid en djupt allvarlig utveckling för demokratin.
Grunden för folkstyret är att det finns folk som åtar sig uppdragen i kommunstyrelser, socialnämnder, sjukvårdspolitik och andra sammanhang.
Vi behöver dem som gnetar med budgetar, detaljplaner, regelförändringar och andra svåra politiska överväganden.
Om färre engagerar sig – eller de enda som orkar med uppdragen är okänsliga människor med elefanthud – så försvagas demokratin.
Det finns inga enkla lösningar för att vända utvecklingen. Men det svenska samhället måste ta problemet på största allvar.
Det måste finnas lagar som ger kännbara straff för hot och våld mot förtroendevalda. Polis och säkerhetspolis måste ha verktyg och resurser.
Men det finns framför allt ett ansvar för alla att bete sig som folk. Det är oacceptabelt att spy hat mot medmänniskor, oavsett om de är kommunpolitiker, asylsökande, busschaufförer eller något annat.
Ett särskilt ansvar åvilar dessutom oss som fungerar som en sorts stilbildare i det offentliga samtalet.
Politiska och ideologiska skiljelinjer ska debatteras och synliggöras. Men ledarskribenter, riksdagsledamöter, lokalpolitiker, kommunikatörer och andra bör alltid använda de vassaste replikerna och hårdaste orden med sans och måtta.
Det finns inga skäl att slänga ur sig glåpord som ”bloggande rövhål”, ”husblatte”, ”stolpskott” eller ”batikhäxa”. Sådant ger bara vind i seglen åt hatet och hoten.
Ambitionen måste vara en god, respektfull och saklig ton – inte att sänka nivån, fördumma, förvanska, förgrova och förvandla det politiska samtalet till simpel gyttjebrottning.
”If they go low, we go high”, sa Michelle Obama.
Det är en god utgångspunktspunkt för all samhällsdebatt.