På Arlanda Express i fredags hamnade jag bredvid en toppchef i ett av Norrbottens största företag.
"Jag är på väg till LO-kongressen i Stockholm", berättade jag.
Han - en man med lång erfarenhet av att stå på arbetsgivarsidan i förhandlingar med facket - brast ut i en lovsång över starka fackföreningar.
"Det sämsta har varit när jag mött ett svagt fack", sa han.
Han har upplevt det som en tillgång även som företagsledare när det funnits en pålitlig motpart och ordentliga avtal mellan fack och arbetsgivare.
Företagen har fått stabilitet och fasta spelregler. Man har kunnat lita på ett handslag och innehållet i överenskommelserna.
Magdalena Andersson, finansministerkandidat (S), var inne på samma spår i ett panelsamtal i Folkets Hus, Stockholm, tidigt under lördagen.
"Det finns också ett starkt ekonomiskt intresse att ha starka fackföreningar i ett land", sa hon.
Det är argument som hörs alltför sällan. Men de är viktiga. Det finns ett samhällsekonomiskt värde att människor är organiserade. Kollektivtalen ger ordning och reda.
De historiska handslagen mellan fack och arbetsgivare (Saltsjöbadsavtalet 1936 och Industriavtalet 1997) har stärkt Sverige. Den konstruktiva dialogen har varit en konkurrensfördel.
Därför är det oroande - även från samhällsekonomisk synpunkt - att den fackliga organisationsgraden sjunker. I slutet av 1990-talet var 8 av 10 löntagare med i facket. I dag är siffran nere i 7 av 10.
Vad händer om organisationsgraden sjunker under 50 procent? Vilken legitimitet och folklig förankring ger det åt kollektivavtalen? Risken är att det blir mer oro, konflikter och huggsexor.
Det är en utveckling som bör bekymra inte bara LO, TCO och Saco utan också svenskt näringsliv. Svaga fack är ingen tillgång, som sagt.
Nyvalde LO-basen Karl-Petter "Kålle" Thorwaldsson lovar att prioritera medlemsvärvningen. Han är inte nöjd med att bara 67 procent av arbetarna är med i något av LO:s 14 medlemsförbund.
"Fler medlemmar ger oss ökad makt och större möjligheter att förbättra villkoren för medlemmarna", säger han.
Även det är en historisk sanning som tål att upprepas. Sveriges omvandling från fattigsamhälle till välfärdsnation bär syn för sägen.
Starka fackföreningar, i kombination med en aktiv social reformpolitik, medverkade till att det växande välståndet kom fler till del.
Reallönerna och levnadsstandarden har ökat för folkflertalet. Socialförsäkringarna har byggts ut. God utbildning och sjukvård har blivit en allemansrätt.
Fortfarande finns stora orättvisor och brister. Men starka fack har sett till att fler fått del av tillväxten. Fler individer har fått chansen att växa och utvecklas.
Det är lärdom även för framtiden. Det spelar roll för utvecklingen och fördelningen av resurserna i det svenska samhället om det är 30 eller 80 procent av löntagarna som är med i facket.
Organisationsgraden har betydelse för om det blir större aktieutdelningar till aktieägarna eller bättre villkor för löntagarna.
Den gamla fackliga sanningen gäller även 2012. Ensam är svag. Tillsammans blir vi starkare.
På den borgerliga kanten beskrivs facket ofta som kollektivistiskt, centralistiskt och som en tvångströja för den enskilde individen.
"Fuck facket forever", sa ett av regeringspartiernas ungdomsförbund i förra valrörelsen och talade om Sverige som "den sista Sovjetstaten". Men facket handlar i själva verket om frigörelse för människor.
"Frihet för oss är en stark fackföreningsrörelse", som skriver i SSU ett flygblad som delas ut utanför Folkets Hus.
Kollektivavtalen, arbetsrätten, rätten till semester och vettig arbetsmiljö skänker en grundtrygghet till alla på arbetsmarknaden.
Men det finns inget som hindrar arbetsgivaren från att komma överens med de anställda om bättre löner och villkor än de som finns i avtalen.
Kollektivavtalen är ett golv, inte ett tak för individuell utveckling. De är en hävstång för alla vanliga lärare, sjuksköterskor, busschaufförer och verkstadsarbetare.
För alla fackligt aktiva är detta självklarheter. Men jag kan försäkra att det inte är självklart för alla på arbetsmarknaden.
Många har vaga begrepp om fackets roll och funktion.
Hösten 2009 kollade tjänstemannafacket Unionen vad landets ungdomar vet om kollektivavtalen.
Ungefär hälften visste inte att kollektivavtalen har betydelse för deras framtida pension, enligt opinionsföretaget Novus som gjorde mätningen.
Behovet av fackliga upplysningskampanjer och opinionsbildning är enormt.
Ombudsmän och fackliga förtroendevalda måste ut på gymnasieskolor, högskolor och universitet för att berätta vad facket gör och vad kollektivavtalen egentligen betyder.