Arbetarna är åter en handelsvara. Detta kunde vi tydligt se i SVT-programmet Uppdrag granskning. Ungdomar utnyttjas
i Norge under vidriga former.
Bemanningsföretag utnyttjar dessa ungdomar för att tjäna stora pengar och dessutom får de utmärkelser som framgångsrika företag. Och detta gör den samlande fackföreningsrörelsen inget åt!
Om inte fackföreningsrörelsen i Norden gör gemensam sak för att stoppa detta vansinne, vad skall då ungdomar få för tilltro till facket?
Ungdomsarbetslösheten är nog det enskilt största hotet mot kollektivavtalen. Ungdomar tvingas ta jobb med löner som går långt under gällande avtal, eller blir satta i åtgärder där ingen lön erhålls utan bara ett futtigt bidrag.
Man mår riktigt illa när man får se hur arbetare utnyttjas för att ge ännu mer pengar till redan rika företagsledare.
Här har fackföreningsrörelsen en stor uppgift att nu sätta ner foten och i sann facklig politisk samverkan se till att Socialdemokraterna sätter jobben och tryggheten i första rummet.
Jag tror att detta måste växa fram på lokal nivå och utifrån verkliga händelser beskriva vilken politik som behövs. Facket behöver politiken och Socialdemokraterna behöver fackföreningarna.
Därför har jag svårt att förstå SAP-distriktets beslut att begränsa alla förbundsavdelningars möjlighet till påverkan
i fackliga utskottet på distriktsnivå. Detta sker genom att man inte ger alla förbund möjlighet till en plats i fackliga utskottet som vi haft under en lång följd av år.
Jag vet att inte alla fackförbund ställt upp med en kandidat men man har dock haft chansen. Jag tror faktiskt att fackligt engagemang har avgörande betydelse för om Socialdemokraterna skall återta makten. Det är facket som bäst kan beskriva orättvisorna i samhället.
Men vi kan inte bara fokusera på hur politiken skall formas, utan LO och dess medlemsförbund måste på ett mycket tydligare sätt synas i debatten.
Det kan inte få vara så att minister efter minister besöker länet utan att göras uppmärksam på orättvisorna i samhället. Vi måste få till manifestationer som märks för nu är det alldeles för tyst.
Vi kommer ihåg manifestationerna under den tid borgarna satt vid makten på 70-talet och i början på 90-talet. Då kunde vi mobilisera massorna. Lite civil olydnad kan behövas. Vi har nu sett hur man genom sms och sociala media kan mana till kamp. En manifestation till förmån för ungdomar och utförsäkrade, det borde samla massorna.