Kom i samspråk med några vänner om fackföreningsrörelsen och hur vi upplever den idag. Kan konstatera att några särskilt kända fackföreningsledare ser vi inte idag.
När vi pratade kunde vi bara nämna någon enstaka, men inte ens vem som är ordförande för LO kunde mina vänner. Dock undertecknad, jag var själv med och valde honom – Karl Petter Thorwaldsson.
Skulle vigå ut på samhället och fråga folket, skulle det nog se lika dåligt ut om inte värre. Under min tid i facket fanns det framträdande förbundsordföranden som ofta syntes i media. Många kände till Wanja Lundby Wedin, LO:s förra ordförande, Göran Jonsson Metall, Ylva Thörn, Kommunal och Hans Tilly, Byggnads.
Ännu längre tillbaka fanns det fler kända fackföreningsledare.
Vilken betydelsehar det då för fackets styrka? Säkert en hel del. Framstående ledare vill man gärna ha.
Men det har betydelse också för medlemsvärdet, att medlemmarna känner tilltro och får bekräftelse på att kampen pågår för bättre villkor i våra viktiga kollektivavtal och arbetsmarknadslagar. Om inget hörs och syns så riskerar fackföreningsrörelsen att tappa mark.
Så det finns all anledning till att göra utspel om de krav man ställer på arbetsgivare och regering. Då skall det vara kraftiga utspel om viktiga frågor såsom jämlika löner, arbetsmiljö, anställningstrygghet och pension.
Jämlika löner är en självklar fråga som bör stå högst på dagordningen, det finns ingen relevans i att kvinnor skall ha lägre lön än män.
Nu verkardet som om man enats om en modell som alla är överens om i LO. Men det får inte ta för lång tid innan man nått målet. Gå ifrån individuella löner, potter och bonusar och återgå till en solidarisk lönesättning som ger rättvisa och trygghet!
Transport som hållit fast vid tarifflöner har haft en god löneutveckling där ingångslönerna följt med upp. Viket inte har skett i kollektivavtal med individuella löner i samma utsträckning.
Arbetsmiljön ären annan mycket viktig fråga, ingen skall behöva skadas eller dö på jobbet. Stärk skyddsombudens roll på arbetsplatsen.
En angelägen fråga är dessutom rätten till det livslånga lärandet. Nu är det dags för Socialdemokraterna att sjösätta denna så viktiga reform för rätten till utbildning under sitt arbetsliv. Det krävs för dagens arbetsmarknad.
Det saknas alltså inte frågor att driva för löntagarna i Sverige, kampen tar aldrig slut.