I tidningen Kommunalarbetaren läser jag en intervju med Patrick Eiding, ordförande för fackliga AFL-CIO i Philadelphia, USA.
Han och facket tvekade inte att stödja Barack Obama inför det amerikanska presidentvalet 2012.
Republikanernas kandidater Romney & Ryan hade udden riktad mot flera fackliga landvinningar, exempelvis den stora vårdreformen.
Men Eiding och det amerikanska facket har även krav och förväntningar på Obama. Stödet är inte kravlöst.
Till exempel finns det 30 miljoner amerikanska arbetare som saknar lagstadgad rätt att förhandla om sina löner och arbetsvillkor.
Under förra mandatperioden hoppades AFL-CIO att Obama skulle driva igenom en lag som garanterar löntagarnas rätt till organisering och stärker fackets position, "the Employee Free Choice Act".
Men Obama valde att satsa allt krut på att få igenom sin stora sjukvårdsreform, vilket visade sig vara en nog så tuff match.
AFL-CIO har dock inte gett upp. Fackets krav på en starkare arbetsrätt ligger fast.
Kanske kan vi hoppas på att Obama vågar ta ut svängarna mer under sin andra och sista period.
En president som vill ge fler amerikaner chansen att växa och utvecklas borde se värdet av en starkare fackföreningsrörelse.
I dagens USA har många svårt att förverkliga sina livsdrömmar.
Svaga fack, låg anslutningsgrad och en svag ställning för kollektivavtalen bidrar till större klyftor och fattigdom i det amerikanska samhället.
I USA är begreppet "working poor" (arbetande fattiga) sedan länge en realitet. Även många som har ett jobb har svårt att få ihop till mat och hyra.