Saltsjöbadsavtalet 1938 har ett mytomspunnet skimmer. Arbete och kapital sträckte ut händerna till varandra.
Det blev fred och stabilitet på arbetsmarknaden. Näringslivet kunde växa och tjäna pengar. Reallönerna och välståndet steg.
På 1960-talet åkte LO-basen Arne Geijer och SAF-chefen Bertil Kugelberg världen runt för att berätta om den svenska framgångsmodellen.
Industriavtalet 1997 har ännu inte hunnit få samma historiska lyster.
Men det hade en avgörande betydelse för att skapa ordning på arbetsmarknaden efter 1980-talet som präglades av huggsexor och växande oro.
Det är historiska exempel på hur svensk fackföreningsrörelse tagit samhällsansvar. Den har inte varit en militant kamporganisation som velat krossa kapitalet och ägnat sig åt slagordspolitik.
Den har drivit medlemmarnas krav men samtidigt tagit hänsyn till näringslivets konkurrenskraft och samhällsekonomiska realiteter.
”När företaget tjänar ´möe´ pengar då kan också arbetarna tjäna ´möe´ pengar”, som en småländsk fackföreningsveteran förklarade saken när dagens LO-bas Karl-Petter Thorwaldsson gick med facket 1983.
Sveriges 1900-talshistoria säger något om den samhällsekonomiska betydelsen av starka fack.
Den fackliga organiseringen och kollektivavtalen har skapat ordning och reda. Företagen har kunnat lita på ett handslag med löntagarnas företrädare.
Av det skälet är det oroande att den fackliga organisationsgraden sjunker.
IF Metall, som avslutar sin kongress i Stockholm under måndagen, klarar sig fortfarande ganska bra. Förbundet organiserar ungefär 8 av 10 arbetare inom sitt område.
Men i andra branscher – exempelvis handel, hotell och restaurangerna – viker den fackliga organiseringen. Bara 67 procent av arbetarna är med i något av LO:s 14 medlemsförbund.
Det är illavarslande. Vad händer om organisationsgraden sjunker under 50 procent?
Vilken legitimitet blir det i så fall för kollektivavtalen? Risken är att det blir mer oro, konflikter och nya huggsexor.
När jag åkte till LO-kongressen 2012 hamnade jag bredvid chefen i ett av Norrbottens största företag. Han brast ut i en lovsång över starka fack.
”Det sämsta har varit när jag mött svaga fack”, sa han.
Han upplevde det som en tillgång som företagsledare när det finns en pålitlig motpart och ordentliga avtal.
Med andraord: Det är inte bara fackklubbarna som bör oroa sig när medlemssiffrorna viker.
Det finns ett intresse även för näringsliv och samhälle att ha starka fackföreningar i Sverige.
Tyvärr är det inte alla som ser det. ”Fuck facket forever”, manade till exempel CUF:s dåvarande förbundsordförande Magnus Andersson i valrörelsen 2010.
I dag heter han Magnus Demervall och är en av näringsminister Annie Lööfs närmaste medarbetare.
Det säger en del om vikten ett regeringsskifte i höstens val. Sverige behöver färre fackföreningshatare i regeringskansliet.