Det bästa med mitt politiska engagemang har varit de människor jag lärt känna. En av dem ringde precis och vi diskuterade det våra hjärtan var fulla av. Hen hade nyligen besökt Stockholm och var fundersam över det hen sett där.
Jag fick frågan om jag reagerat över trendbrottet som skett när det gäller klass? Hen hade åkt tunnelbana och hade iakttagit medpassagerarna och framförallt medpassagerarnas klädsel.
För tio år sedan påstod vännen att det var vanligare att se kostymer på tunnelbanan medan det nu inte skymtades en enda kostym men däremot fler slitna utstyrslar och en trötthet hos människorna som hen inte mindes från förra decenniet.
Detta kan givetvis förklaras en del med att second hand blivit mer populärt, att individualismen spritt sig även till hur en klär sig men det min vän pekade på var att de senaste årens politik faktiskt gjort skillnad mer än på papperet.
Jag tror nog att vi alla hört larmrapporterna och tagit del av statistiken som säger att de rika blivit rikare och de fattiga blivit fattigare men har vi reflekterat över det faktum att även ”medelsvensson” blivit fattigare?
Det är lätt att förfasa sig över de fattigaste som knappt klarar sig och att sedan borsta bort det från medvetandet men det som kryper närmare allt fler av oss – känner vi igen det när vi har det inpå knuten? Kan vi adressera det rätt? Eller använder vi termer som ”otur” eller ”klantighet” när människor intill oss börjar hamna nära fattigdomens gräns? Vad säger vi när det händer oss själva?
De senaste åren har vi anpassat oss till ett språk som får oss att tro att fattigdom är något självvalt, att sjukdom är något självvalt, att arbetslöshet är något självvalt. Att en skattekrona gör mer nytta i min egen plånbok än vad den gör inom välfärden.
Vi har anpassat oss till en verklighet som säger att det är valfriheten som är det viktigaste och att vi som väljer får skylla oss själva om vi väljer ett alternativ som går i konkurs, som behandlar oss illa eller som använder vår skattekrona mest till egen vinst.
Jag tror inte min vän någonsin kommer flytta till Stockholm och det känns tryggt. På så vis kan de sporadiska besöken till ”storbyn” också fungera som ögonöppnare. Förhoppningsvis kommer vi ta upp detta samtal senare igen och då konstatera att politik visst gör skillnad. För nog är det fler kostymer, hela kläder och pigga ansikten i tunnelbanan efter några år av socialdemokratisk politik