På 1960-talet var svensk filmpolitik som tomteverkstaden dagarna före julafton. Filminstitutet grundades 1963. Den dynamiske Harry Schein tog befälet.
I 1960-talets stora filmreform avsattes tio procent av intäkterna från biobiljetterna till svensk film-produktion.
Det var en tid när svensk film lyfte och blev internationellt känd. Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Jan Troell och andra filmskapare satte lilla Sverige på världskartan.
Men tiderna – och tekniken – förändras. I dag konsumerar vi film på ett annat sätt än 1963.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) konstaterar helt riktigt att de gamla grundvalarna för svensk filmpolitik är på väg att raseras.
”Den svenska filmbranschen är i ekonomisk kris. Den tydligaste orsaken till de stora tappen i intäkter är att de nya digitala streamingtjänsterna har resulterat i att dvd-försäljningen rasar”, skrev hon i en debattartikel i Dagens Nyheter 8 maj.
Därför vill hon och regeringen säga upp det gamla filmavtalet och ersätta det med en ny filmpolitik.
Gott så. Men frågan är vad som ska komma i stället? Det är fortfarande högst oklart och ganska svajigt.
Strax före sommaren presenterades en departementsskrivelse (DS 2015:31) som skapat stor oro i filmbranschen. Remissvaren är inte nådiga.
Till exempel pekar Filmpool Nord, som är en av landets regionala filmorganisationer, på att inriktningen är både ”huvudstadsorienterad och centralistisk”.
”Det rimmar illa i en tid när det regionala inflytandet och intresset för film som politikområde ökar”, lyder en av slutsatserna i remissvaret från norr.
Det är en faktor som ingen ansvarig kulturpolitiker kan bortse ifrån.
Faktum är att regionerna i dag bidrar med nästan lika mycket som staten till svensk filmproduktion. Svensk film är inte bara Stockholm.
I en debattartikel i Göteborgsposten 3 augusti varnar även Hanna Stjärne, vd för SVT, Tomas Eskilsson, Film i Väst, och Björn Rosengren, Film- och TV-producenterna, för det centralistiska tänkandet i departementsskrivelsen.
”Det är viktigt att vi inte bygger en egenmäktig myndighet på området som i praktiken får monopol på utveckling av svensk film och som detaljstyr kreativitet utifrån snäva politiska mål. Så fungerar inte konst, och så bygger vi inget nytt stort filmarv”, menar trion.
Bah Kuhnke vill finansiera sin filmreform genom en höjning av momsen på biobiljetter från 6 till 25 procent. Även det är högst betänkligt.
Varför ska bred folklig kultur som bio och dansbandsmusik ha 25-procentig moms samtidigt som momsen på opera- och teater-biljetter ligger på 6 procent?
En sådan inriktning är kanske inget som stör regeringens miljöpartister. Men den är mer svår-förklarlig från socialdemokratiska utgångspunkter.
Kulturministern har vid flera tillfällen uttryckt att en mandatperiod är en kort tid och att det gäller att agera snabbt för att det ska bli resultat.
Men i bland är det klokt att skynda långsamt och tänka efter före.
Det vore inte särskilt välbetänkt av regeringen att lägga fram en filmpolitisk proposition som sågas av stora delar av film-Sverige och riskerar att få svagt stöd i riks-dagen.