Under fredagen var Almedalens huvudperson finansminister Magdalena Andersson (S). Och om det under veckans andra dagar kan hända att det hela ter sig som ett litet stycke politisk teater som alla ställer upp på av gammal vana – litegrann som en familj där alla fortfarande låtsas tro på tomten, fast de alla är för gamla för det – så blir det annorlunda när de tunga spelarna kliver in på planen.
De förslag som kommit tidigare i veckan läser vi i första hand som signaler och symboler – men det en sittande finansminister säger är en verklig indikation på vilken riktning landets ekonomiska politik kommer att ta framöver. Det är också en markering från den socialdemokrati som fortfarande är landets dominerande och enskilt starkaste politiska kraft.
I den rollen har Andersson en grannlaga uppgift, som hon också utförde väl. Hon gjorde precis vad man kan förvänta sig av en ansvarsfull och seriös politiker när hon om Ebba Busch Thors (KD) möte med Jimmie Åkesson sade: ”Det är väldigt skrämmande. Hon kliver över en gräns i svensk politik.”
KD-ledaren har med rätta fått kritik för sitt ansvarslösa flirtande med ytterkantshögern, och det är noterbart att hon försvarar sig med att säga att KD och SD inte är samma parti. Det är ett ganska sorgligt tillstånd när en kristdemokrat är tvungen att säga det.
En svårare uppgift för Andersson är att i alla lägen stå upp för uppgörelsen med Liberalerna och Centerpartiet, som ligger till grund för Januariavtalet. Den innehåller en hel del borgerlig politik, som syftar direkt till att öka klyftorna i landet, göra dem som redan är rika rikare.
Januariavtalet var nödvändigt – men det är ingen mening med att dölja att delar av dess innehåll gör ont för en socialdemokrat. I en värld där partiet hade haft egen majoritet hade värnskatten bevarats, och ingen hade behövt utreda några förändringar i arbetsrätten.
Hade man följt här ledarsidan hade man också gått bortom enskilda höjningar av kapitalskatten, och funderat på om arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatterna verkligen var så dåliga att de borde ha avskaffats.
Det lär knappast finnas på bordet i höstens förhandlingar om en bred skattereform. Men kanske var det just med den i åtanke som Andersson tog upp möjligheten att höja vissa kapitalskatter – det är från den punkten, snarare från en borgerlig skattesänkarfantasi, som höstens förhandlingar måste utgå.
På alla dessa frågor svarar Andersson klart, tydligt och redigt – både om framgångarna och om besvikelserna. Men vissa frågor borde faktiskt inte riktas till henne, utan till hennes borgerliga motsvarigheter.
Varför är det en hjärtefråga för till exempel Centerpartiet att göra de som redan har mest pengar ännu rikare? Varför är det just specifikt för dem som skatterna ska sänkas, som när värnskatten avskaffas?
Jag ska vara helt ärlig: Jag förstår inte varför en svensk folkrörelse så tydligt tillvaratar de allra rikastes intressen på bekostnad av alla andras. Skattesänkningar för arbetare och barnfamiljer är logiska – de kommer till nytta, de driver konsumtion och tillväxt. Men de rikas pengar stannar på banken och kommer ingen annan till del. Varför är det så viktigt för Sveriges borgare att de hamnar där, snarare än att komma hela landet till del?