Jag tillhör dem som blev väldigt besviken när Mona Sahlin aviserade sin avgång. För mig var valet av Mona fyllt av förhoppningar om förändring, om ett parti med öppenhet som vågar ta sig an nya utmaningar och adressera dagens orättvisor.
Besvikelsen till trots, tillhör jag dem som vill gå vidare. I mina ögon är dock resultatet av valet inte en fråga om bara en enda person utan många faktorer.
En facklig-politisk kurs fick mig att bli partimedlem, för att jag ville utveckla samhället och inte bara förvalta det som arbetarerörelsen byggt upp. Då hade jag läst två år på högskola, jobbade på café och väntade vårt första barn.
Jag klev in i ett parti som jag upplevde hade fastnat i etiketter. Om höger och vänster - arbetare och tjänstemän. Per definition befann jag mig i ett vakuum. Kunde jag vara en del av detta parti? Dotter till en skogshuggare och ett butiksbiträde, som getts möjlighet att bli akademiker.
Vår politik har utvecklat samhället, och gett människor nya förutsättningar. Men under tiden har också nya problem och orättvisor uppstått. Vi kan inte låta etiketter och gamla vanor styra oss in i framtiden.
Vi måste vara trovärdiga, inte bara när det handlar om att trygga tillvaron för sjuka och arbetslösa, utan också visa på vägen ut ur detta. För den som är sjuk drömmer om att bli frisk, den som är arbetslös drömmer om ett arbete. Problemen för de heltidsarbetande i storstan blir inte mindre för att de finns de som har värre bekymmer någon annanstans i samhället.
Socialdemokratin måste våga öppna sig, både organisatoriskt och politiskt. Vi behöver förtydliga den värdegrund vi står på och presentera lösningar på problem som människor upplever idag. Den enda lösning som idag hörs är Moderaternas skattesänkningar. Och i brist på annat så väljer man det alternativ som ges.
Socialdemokratin har en bärande vision om hur samhället ska se ut, en vision som vi delar med väldigt många. Det handlar inte om mer eller mindre i plånboken, utan hur vi vill att samhället ska fungera.
Vi behöver välja en ledare, som inte tillsatts för att den är höger, vänster, eller har den "rätta" lojaliteten. Utan är en ledare som har förtroende hos medlemmar och sympatisörer som tillåts vara idébärare.
Vi har höga krav på vår framtida partiledare, nästintill en superhjälte. Men även sådana behöver sina "sidekicks". Kanske dags att börja ställa sig frågan vad denne kommer behöva av oss?