De senaste månaderna har svensk idrottsrörelse varit djupt engagerad i Boovallens framtid. Om du höjer på ögonbrynen här, och undrar vad Boovallen är för någonting eller i alla fall var den ligger någonstans så är du ursäktad. Det är ingen stor multiarena med tillhörande köpcentrum, utan en helt vanlig idrottsplats med en konstgräsplan, i skärgårdskommunen Nacka utanför Stockholm.
Det är inte det enda som är ägnat att höja ögonbryn i den här historien. Själva uppståndelsen handlar nämligen om att grannarna klagar på de ljud som kommer från ungdomslagen som spelar där – och har fått rätt i Mark- och miljödomstolen. Ljudet från planen är inom Naturvårdsverkets gränsvärden för industribuller, och tiderna som ungdomslagen får använda planen på har begränsats. För att undvika vite måste Nacka kommun uppföra bullerskydd runt fotbollsplanen till kostnader i miljonklassen.
Det riskerar i sin tur att bli prejudicerande och kraftigt begränsa möjligheterna att bedriva ungdomsidrott på kvällar och helger på en stor del av Sveriges offentliga idrottsanläggningar. Snurrigt värre, eller hur?
Det kan tyckas udda att den som bosätter sig i närheten av en idrottsplats som har legat på exakt samma plats i sextio år, sedan 1959, enbart har sig själv att skylla, men lagen är nu en gång som den är.
Och även om jag som röd ledarskribent skulle vilja ta till brösttoner och säga att det här är en del av en samhällsomvandling där den som köpt rätten att bo någonstans numera köper sig rätten till hela sin omgivning också och att våra städer håller på att förvandlas från gemensamma till privatägda platser, så har den faktiskt poänger också.
I sin bostad har man nämligen rätt att få lugn och ro, och även om en liten idrottsförening framstår som något alla kan sympatisera med så skulle en oförsiktig lagändring innebära att organisationer och företags rättigheter stärktes på boende privatpersoners bekostnad.
Därför gäller det att gå fram med försiktighet, och veta vad det är man lagstiftar om här. Det är nämligen inte den enda konflikten i sitt slag – och alla handlar inte heller om oljud och buller.
Tvärtom är det här en fråga som har beröringspunkter med en hel rad av de ämnen som har diskuterats i Sverige under sommaren: I början av juli väckte det nya rökförbudet på uteserveringar känslor, och i flera städer har man oroats över såväl trafiksäkerheten som den allmänna ordningen sedan elsparkcyklarna gjorde sitt intåg.
Ytterst handlar de om samma sak: Vem har rätt att använda det offentliga rummet, och till vad? De är en del av en sorts stor, övergripande förhandling om våra rättigheter och skyldigheter där det hela tiden måste göras avvägningar, och olika intressen balanseras mot varandra.
Är det den som nyttjar en plats eller den som äger den, som har mest nytta av dem? Ska den som får mest glädje eller den som störs allra mest intressen prioriteras – och hur hittar man egentligen en hållbar balans mellan dem?
Det är inte min avsikt – och inte inom min förmåga – att avgöra den frågan här. Jag kan bara peka ut att den finns. Men i ett samhälle där alltmer har privatiserats och de offentliga ytorna i allt högre grad har avgiftsbelagts kommer den här typen av konflikter bara att bli vanligare.
Kanske vore ett första steg mot att lösa dem att tänka sig en sorts allemansrätt för tätorterna också – en klok och balanserad allemansrätt som också kunde skilja på vad som är en vinstdrivande verksamhet och vad som är en ideell förening, mellan industribuller och lekande barn?