Sverige är fortfarande ett relativt väl fungerande välfärdssamhälle. Men delar av samhällsbygget har gått sönder och fungerar allt sämre.
Alla är inte med. Alla känner sig inte delaktiga.
Larmsignalerna är många.
”Den arbetsmarknads- och välfärdsmodell som socialdemokratin inrättade i Sverige under 1900-talet var länge oerhört framgångsrik för att främja ökad jämlikhet. Men det är i dag uppenbart att trender och tendenser i samhällsutvecklingen som i hela västvärlden driver fram ökade klyftor är i kraft även i vårt land”, konstaterar Tankeverksamheten, arbetarrörelsens regionala tankesmedja i Göteborg, i en rapport.
Lina Stenberg, utredare på tankesmedjan Tiden, konstaterar i en annan undersökning att Sverige även har ”working poor” (arbetande fattiga).
”Inte bara de som saknar arbete har fått det svårare ekonomiskt, även de som jobbar har blivit fattigare”, skriver hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
”Working poor”, som länge varit ett begrepp i USA, har alltså blivit en realitet även i Sverige.
Utvecklingen är emellertid inte ödesbestämd. En annan jobb- och fördelningspolitik kan göra skillnad.
Vårbudgeten, som beslutas av riksdagen 16 juni, innehåller en del vällovliga initiativ - till exempel större satsningar på järnvägsunderhåll, bostadsbyggande, a-kassan och underhållsstödet för ensamstående föräldrar.
Sådant har betydelse för både jobben och utsatta grupper.
Men det kommer att krävas fler insatser för att knäcka arbetslösheten och ojämlikheten.
Finansminister Magdalena Andersson och regeringen måste ta nya tag redan i höstbudgeten.
Inriktningen måste vara klar. Det gäller att återupprätta den svenska modellen med hög sysselsättning, social utjämning, starka fack och en välutbyggd gemensam sektor.
Vid det här laget borde alla ha sett vad alternativet leder till.
I spåren av en försvagad välfärdspolitik följer bara växande otrygghet och ett sämre samhälle.
Arbetslösa, långtidssjuka, låginkomstpensionärer och andra utsatta grupper känner oro inför framtiden.
De sociala och politiska motsättningarna skärps. Folk ställs mot folk.
En del av de missnöjda vänder sig till ytterlighetspartier.
”Fattigdom, arbetslöshet och vanmakt driver människor i armarna på extremister”, som LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson sa i sitt kloka installationstal på LO-kongressen 2012.
Nu gäller det att reparera skadorna i den svenska modellen och bryta en utveckling som förgiftar samhällsatmosfären.
Sverige behöver mer solidaritet och sammanhållning – inte mindre.
Den S-ledda regeringen får inte tveka om de insatser som behöver göras.
Det kostar att satsa på välfärden och jobben. Men det har ett ännu högre pris att inte göra något åt ojämlikheten.