Den 19 november i år röstade riksdagen igenom att införa obligatoriska bedömningsstöd i årskurs 1. Jag röstade ja, på tvärs med min egen övertygelse.
I likhet med min mor, som arbetar som lärare i årskurserna 1–3, är jag övertygad om att en väg till en mer framgångsrik skola är en uppvärdering av skolans professioner.
Vi socialdemokrater och samarbetsregeringen vi leder genomför en rad reformer för att värdera upp skolan. Vi satsar på lärarlöner, personaltäthet, fortbildning, elevhälsa och fritidshem, för att ta några exempel.
En del i att värdera upp skolans professioner är därutöver att ersätta misstroende med tillit. Den externa kontroll som präglar skolans område har skadat professionen och lett till ökad administration som gör att skolpersonal får sämre förutsättningar att göra det de är bäst på, nämligen ordna god undervisning.
Det obligatoriska bedömningsstödet ska förvisso vara ett stöd, men kommer som ytterligare en pålaga rakt in i skolans innersta kärnverksamhet. Det är inte en signal om tillit.
I februari i år slöt regeringspartierna och allianspartierna en överenskommelse om betyg i grundskolan.
Den innebar vissa begränsningar i den externa kontrollen, minskad administration och ökad tillit. Men den innebar också att vi inför obligatoriskt bedömningsstöd i årskurs 1.
Jag har med hög och tydlig stämma, intensivt tydliggjort mitt ställningstagande i motioner, debatter och diskussioner, inom partiet och utom.
Men majoriteten i riksdagsgruppen har ställt sig bakom uppgörelsen och jag röstar därför ja när frågan prövas i kammaren.
Min ståndpunkt har hörts, bekräftats och bemötts med respekt. Jag verkar i ett brett och öppet parti men om den socialdemokratiska riksdagsgruppen inte röstar som en kropp förlorar vi det numerära övertag vi har, det som utgör själva regeringsunderlaget för Socialdemokraterna.
Så förlåt mig, mamma! Förlåt mig, men Socialdemokraternas regeringsunderlag är viktigare för bygget av ett gott samhälle än snart sagt vilken enskild fråga som helst.
Mot bakgrund av det vill jag hävda att det är djupt okunnigt inför demokratins spelregler att ropa ”partipiska” så fort någon i ett parti uttrycker en åsikt som avviker från partilinjen men ändå röstar med sin partigrupp.
Det handlar inte om en majoritetens diktatur utan om att som enskild förtroendevald vara modig och göra det som krävs – även om det betyder att jag sviker min mamma.