Det råder ingen tvekan om att folkpartister som Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm har ett äkta engagemang för feminismen. Gång på gång talar de sig varma för mäns och kvinnors lika värde.
Det är för övrigt en gammal god liberal tradition. En gång i tiden gick liberaler och socialdemokrater i armkrok för införandet av kvinnlig rösträtt i Sverige.
Under historiens lopp har dessutom en rad fina jämställdhetsreformer vuxit fram i samarbete mellan socialdemokrater och folkpartister – till exempel utbyggnaden av föräldraförsäkringen och den kommunala barnomsorgen.
Men under hösten har Folkpartiet svikit sitt engagemang för jämställdheten.
”Sveriges nya regering är en feministisk regering”, klargjorde statsminister Stefan Löfven (S) när han presenterade regeringsförklaringen 3 oktober.
Det var inte bara tomma ord.
I regeringsförklaringen och den rödgröna statsbudgeten fanns en hel katalog med jämställdhetspolitiska insatser. Några exempel:
4 Våldtäktslagstiftningen ska ses över. Straffet för grova sexualbrott ska skärpas. Köp av sexuella tjänster utomlands ska kriminaliseras.
4 100 miljoner kronor extra anslås till landets kvinnojourer.
4 Höjt underhållsstöd för ensamstående föräldrar.
4 Vårdnadsbidraget avskaffas. En tredje månad pappamånad införs i föräldraförsäkringen.
4 Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden – deltid en möjlighet. Lönekartläggningar ska genomföras för att minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
4 Den kvinnliga representationen i bolagsstyrelserna ska stärkas.
Många av dessa förslag har Folkpartiet tidigare ställt sig bakom. Men när riksdagen röstade om den rödgröna statsbudgeten 3 december tvekade inte FP att fälla förslagen om en tredje pappamånad och mer pengarna till kvinnojourerna.
Dessutom medverkade partiet ännu en gång till Kristdemokraternas vårdnadsbidrag (ett bidrag som Birgitta Ohlsson själv beskrivit som ”en kvinnofälla”.)
Det var uppenbarligen viktigare för Folkpartiet att ge den S-ledda regeringen en ordentlig smäll på käften än att rösta fram en mer jämställdhetsinriktad politik.
I sitt Almedalstal i somras menade FP-ledaren Jan Björklund att ”Sverige behöver mer feminism”. Men nu känns det mest som en läpparnas bekännelse.
När det verkligen gällde röstade Björklund emot en budget med stark jämställdhetsprofil. Det känns som att maktspelet har blivit viktigare än socialliberalismen.
Hade det verkligen varit så förfärligt att kompromissa om budgeten och ge jämställdhetspolitiken ett lyft?
Jag hoppas att väljarna inte har glömt Folkpartiets agerande när Sverige genomför sitt extraval 22 mars.
Till Björklunds tidigare misslyckande som skolminister fogas nu ett monumentalt svek för ökad jämställdhet.