En kort sammanfattning.
Författaren Björn Ranelid medverkar i Let´s Dance och gav Svenska Akademien en känga.
Akademiens ständige sekreterare Peter Englund skrev då på sin blogg "allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas".
Ranelids motdrag: att lämna tillbaka alla priser han fått från Svenska Akademien.
Det är med andra ord en riktig kultursåpa.
Regeln är ju att den ständige sekreteraren ska vara lika stram som högvakten. Men Englund har inga planer på att be om ursäkt. "Det här är inte första gången Ranelid bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge", skriver han i ett mejl till DN.
I betydelse och tonläge når dock inte grälet upp till Strindbergsfejden för 101 år sedan.
Förresten, det är nästa år 100 år sedan Strindberg dog. Regeringen har avsatt en löjligt låg summa för minnesåret. Det är naturligt. Strindberg var underklassens företrädare och givetvis vill inte en högerrege-ring hylla denne rabulist.
Då det gäller 2011 års kulturgräl ska jag dra på mig arméstället och fortsätta rapportera från fronten.
Tour de Ski 2011, herrar, masstart. Petter Northug vann alla spurtpriser och var också först i mål. Det var ett tydligt besked: Jag är tillbaka!
Mannen som stakar så speciellt, med höga armar, och som kan spurta bättre än någon annan i världen, imponerar och skrämmer. Han har blivit en bad boy i många medier, leverantörer av giftigheter, ofta beskriven som dryg och stroppig.
Från Tröndelag kommer en annan gigant i skidvärlden, Marit Björgen. Hon har varit förkrossande överlägsen i loppen denna säsong men avstod Tour de Ski för att helt kunna inrikta sig på VM i Holmenkollen.
De stora stjärnorna omges av ett skimmer. Ibland är de nästan som huvudfigurer i något sofistikerat dataspel, sådana som dyker upp och presterar det nästan övermänskliga.
Sverker Sörlin från Västerbotten, professor i miljöhistoria vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, var som ung en skaplig skidåkare. Kärleken till åkandet har aldrig falnat.
I boken "Kroppens geni. Marit, Petter och skidåkning som lidelse" (Weyler) förverkligar Sörlin en dröm som många har. Han åker och träffar världens bästa skidåkare, cyklar med Marit och springer med Petter, intervjuar föräldrar, gamla tränare, andra skidåkare. Och han försöker få svar på frågan varför de två är bäst, varför Norge är bäst, varför Tröndelag ständigt kan presentera nya mästeråkare.
Jag vill säga det direkt: det är en mästerlig bok.
Ofta är litteraturen från skidvärlden torftig som motellmat. Man åker från SM till SM, från VM till VM. Maten är bra och humöret prima. Orden blir stapelvaror i skidboden. Sörlin är inne på det där och åberopar ofta Mora-Nisses käcka minnen som exempel.
Professorn analyserar och komplicerar frågeställningar, åberopar mängder av facklitteratur, får in Wittgenstein och Heidegger i handlingen, plus tjogtals andra filosofer och diktare. Men det finns också en pojkaktighet över det hela. Som när han springer på Björgens marker i Rognes och undrar om det är Marits spår han ser i leran. Eller när han ser Northugs mor i träningstrikåer i Framverran och omedelbart noterar att han nu vet varifrån superspurtarens ben kommer. Dessutom finns det korta kapitel om Sörlins egen skidkarriär; njutbart skrivna avsnitt som på ett fint sätt flyter samman med den stora berättelsen.
Björgen är ju sympatisk, det visste vi.
Men hur är då skidkungen? Jo, han verkar också vara sympatisk, lite blyg och enormt målinriktad. Dessutom hade han turen att födas i ett land där man satsat på utbildning av skidåkare och på infrastruktur så det varit möjligt att träna och tävla.
Om du bara ska läsa en enda bok om skidåkning, välj då Sörlins lärda, underfundiga och underhållande bok.
Valberedningens ordförande Berit Andnor var i Norrbotten i veckan och lyssnade på rörelsen. Hoppas hon fick kloka råd om den nya partiledningen. Favorit: Österberg. Andrahandare: Nuder. Gardera: Palm.
Ha en ljuvlig helg i Norrbottens fjäll och dalar.