På IF Metalls kongress våren 2014 träffade jag för första gången Emilia Töyrä från Kiruna, som var ett av de 300 medlemsvalda ombuden på förbundskongressen i Stockholms Folkets Hus. Då jobbade hon som terminalarbetare åt LKAB Malmtrafik och var fackligt aktiv i Gruvtolvan.
Men hösten 2014 genomgick hennes liv en radikal förändring.
Töryä kandiderade till riksdagen på Socialdemokraternas valsedel i Norrbotten och fick också väljarnas förtroende att bli riksdagsledamot.
I dag är hon en av de 349 lagstiftarna och beslutsfattarna i riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm.
Hon är ledamot i riksdagens konstitutionsutskott, KU, och suppleant i utrikesutskottet.
När jagträffar henne i Stockholm har regerings- och allianspartierna i KU precis gjort upp om en strategi mot den våldsbejakande extremismen.
”Uppgörelsen innebär bland annat en offensiv när det gäller att agera mot extremistiska åsikter på internet”, berättar Töyrä, som skött förhandlingarna åt S i KU.
Platsen iriksdagen har även fungerat som en inträdesbiljett till en rad andra sammanhang. Bland annat är Töyrä ledamot i S-kvinnors programkommission och en av de som ansvarar för Socialdemokraternas gruvpolitiska nätverk i riksdagen.
Vidare leder hon ett utbildningsprojekt om den nordiska modellen i SAMAK (den nordiska arbetarrörelsens samarbetsorganisation).
Men det betyder inte att hon släppt de fackliga hjärtefrågorna och sitt engagemang för arbetslivspolitiken. Tvärtom.
Under allmänna motionstiden ställde hon bland annat krav på att slopa den så kallade 75-dagarsregeln i arbetslöshetsförsäkringen. Regeln infördes av den borgerliga regeringen i december och innebär att löntagare som bara jobbar deltid inte får får fortsätta att jobba och samtidigt uppbära a-kassa efter 75 ersättningsdagar.
Tanken var att det skulle öka pressen på arbetsgivarna att erbjuda fler heltidsanställningar.
”Men tyvärr har effekten uteblivit”, konstaterar Töyrä.
Det har inte blivit färre otrygga anställningsformer, utan bara försämrade ekonomi för de deltidsarbetslösa.
Även Töyräs bakgrund i den norrbottniska basindustrin märks i motionsfloden.
Hon är en av flera S-ledamöter som undertecknat en motion som handlar om behovet av att förbättra villkoren för industrin – till exempel genom en bättre fungerande riskkapitalförsörjning för industriella innovationer.
Det återstår att se hur det går med dessa och andra krav under mandatperioden.
Men regeringsskiftet 2014 har redan gjort avtryck i arbetslivspolitiken.
Den S-ledda regeringen har gått från ord till handling . Flera av partiets vallöften är numera verklighet.
A-kassan har höjts. Den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen har slopats. Så kallade extratjänster (med kollektivavtalsenliga löner) ska hjälpa långtidsarbetslösa tillbaka till arbetslivet.
Glädjande äräven den rödgröna regeringens satsning på Arbetsmiljöverket.
”Äntligen”, utropar Emila Töyrä, som argumenterade hårt för frågan inför valet 2014.
Det handlar om stora belopp som tillförs. Arbetsmiljöverkets anslag ökar med hela 35 miljoner kronor under 2016, vilket gör det möjligt att förstärka inspektionsverksamheten på arbetsplatserna och upptäcka fler undermåliga arbetsmiljöer.
Till detta ska läggas att det blir mer pengar till de regionala skyddsombuden, företagshälsovården och arbetslivsforskningen.
Det är en tydlig kursomläggning jämfört med den förra regeringen, som efter maktskiftet 2006 både skrotade Arbetslivsinstitutet och hårdbantade Arbetsmiljöverket.
Regeringen Löfven har en helt annan känsla och ett betydligt större engagemang för villkoren i arbetslivet.
Det spelar roll om riksdagen består av blåa karriärpolitiker eller av ledamöter som har en förankring i facket och arbetslivets vardag.
Emilia Töyrä är ett lysande exempel på att det gör skillnad.
Jag kan dessutom inte låta bli att tycka att vi borde tala mer om dessa skillnader i sakpolitik och värderingar än att ständigt älta opinionsmätningar.
Opinionsmätningar går aldrig att göra något åt. De är som de är. Men socialdemokratin kan alltid tala om den egna politiken och synliggöra skillnaderna mot andra partier.
Så småningom får vi se hur långt det räcker i nästa allmänna val.