I en debattartikel i Aftonbladet uppmärksammade Miljöpartiets två språkrör, Isabella Lövin och nyvalde Per Bolund, under måndagen att vi just uppnått den så kallade Global Overshoot Day.
Det är den dag på året då mänskligheten tillsammans har konsumerat så mycket resurser som man för att leva hållbart och långsiktigt på det här jordklotet egentligen borde ha fått att räcka i ett helt år – från och med nu lever vi helt enkelt över våra ekologiska tillgångar.
Att Lövin och Bolund uppmärksammar dagen fanns inga överraskningar – det är, om uttrycket tillåts, något av en högtidsdag för miljörörelsen – men i sättet de valde att beskriva problemet och den terminologi de använde sig av.
De talade nämligen om det hela i ekonomiska termer, liknade klimatkrisen vid en ekonomisk kris och parafraserade till och med ett klassiskt, i det närmaste ikoniskt socialdemokratiskt uttryck: ”Den som är satt i miljöskuld är icke fri.”
Stryk ordet miljö från den meningen – och du har de ord som först skrevs av Ernst Wigforss och som Göran Persson uppmuntrade som ett mantra när det gällde att ta landet ur skuldkrisen på nittiotalet, och senare valde som titel för sin bok om perioden.
Redan att det är just en ekonomisk liknelse som språkrören väljer att göra är talande – deras ärende är att understryka situationens allvar, och för att göra det liknar de miljöfrågan vid det ekonomiskt ansvarstagande som alltid varit nyckeln i svenska valkampanjer och politiskt arbete; bara den som tar ansvar för ekonomin går att lita på, och någon värre synd än att slösa går knappast att föreställa sig.
Den ekonomiska hushållningen blir så ett pedagogiskt grepp, som illustrerar inte bara frågans vikt, utan också dess moraliska karaktär; att slösa på jordens resurser är minst lika lättsinnigt som att lägga en budget med ofinansierade reformförslag. Hade de velat vara fyndiga om det hela hade de nästan kunnat skriva att framtida reformer måste finansieras ”trädkrona för trädkrona.”
Men genom att använda just Wigforss och Perssons berömda fras ”den som är satt i skuld är icke fri” kopplar de inte bara miljörörelsens krav till ansvarstagande, hushållning och till en lång historia av stabilt socialdemokratiskt regerande. De kopplar den också till frihet.
Det är nämligen just det som gör frasen så kännetecknande för den svenska socialdemokratin – den befinner sig mitt i den klassiska skärningspunkten och insikten om att ekonomisk trygghet är det enda som kan säkerställa friheten på sikt.
Det gör att Lövin och Bolund faktiskt – oavsett om det är avsiktligt eller inte – lyckas smida ihop en ganska välfunnen formulering av var de partier som slöt Januariavtalet och stöder den nuvarande regeringen befinner sig, och vad de egentligen har gemensamt.
De är alla engagerade i miljöfrågor, och har en klar insikt om deras vikt för framtiden. De står för ett ekonomiskt ansvarstagande och en statsbudget i balans. Och till slut så står de faktiskt också för en frihet som gäller både värderingar och människors chanser i livet.
Tillsammans är regeringsunderlaget rött, grönt och frihetligt. Och nog för att vi just har klarat oss ifrån en upplaga av blockpolitiken – men kontrasten mot det framväxande konservativa blocket på andra sidan kan knappast bli tydligare än så.
Det ena är en politik som bygger på ilska, på rädsla och på att fortsätta som vi gör och skydda det vi har – det andra är en politik som tar ansvar för miljön, tar ansvar för framtiden och aldrig kompromissar med friheten. Det är ett val som 2022, och längre fram än så, faktiskt borde vara ganska lätt.