GÄSTKRÖNIKA
Skolan kommer att bli den stora valfrågan. Usla Pisa-rapporter, för få ansökningar till lärarutbildningen, den misslyckade legitimationsreformen och för många som inte avslutar en gymnasieutbildning gör att utbildningsminister Jan Björklund slåss för sin skolpolitiska överlevnad. Därför duggar förslagen nu tätt.
Desperatast just nu är det Jan Björklund kallar ”återförstatligandet” av skolan som en idé för att lösa skolans alla problem. Med tanke på att svensk skola (med undantag för några få gamla statliga läroverk) aldrig har varit statlig är kravet på ”återförstatligande” nästan lustigt.
Den så kallade ”kommunalisering” som Göran Persson genomförde 1989 handlade om att skolorna var kommunala och så även lärarnas anställningar, men att staten förhandlade lönerna genom en lag (ställföreträdarlagen).
Rätt många, så även Folkpartiet, tyckte att det var en underlig ordning. Så även om inte Folkpartiet aktivt drev frågan om att ändra detta var de i princip för en förändring. En vettig grundprincip för löner är att de ska förhandlas av den som anställer. Det tyckte man då och det borde man tycka även idag.
Men mycket viktigare förklaring till skolans försämringar, än att ta bort ställföreträdarlagen, var när regeringen Bildt (där folkpariet ingick) tog bort det öronmärkta statsbidraget till skolan och därmed också till lärarnas löner.
Redan då var Jan Björklund skolpolitiker i form av att han satt i Skolstyrelsen för Stockholm stad. I det uppdraget måste han tydligt ha märkt att de öronmärkta statsbidragen till skolan istället blev ett generellt statsbidrag till kommunerna, vilket ledde till mindre resurser till skolan, också i Stockholm.
Detta är en mycket viktigare orsak till den dramatiskt minskande likvärdigheten i svensk skola de 20 senaste åren förutom sämre lärarlöner och sämre status.
Att Björklund nu driver frågan om ett ”återförstatligande” av svensk skola är inget annat än ett försök att få oss att tro att det finns enkla lösningar på svåra skolproblem. Den statliga regleringen av lärarlöner före 1989 är inte något att gå tillbaka till. Än mindre att verkligen förstatliga långt över 10 000 grund- och gymnasieskolor i det här landet, vilket antagligen är ogörligt.
Att ge alla barn en god grundutbildning är avgörande för idén om det jämlika samhället. Detta uppdrag måste vi lösa. Men få eller inga av de förslag utbildningsministern lägger kommer att göra det.