Under besöket i Rangoon i Burma i fjol slogs jag av kvinnokraften i det fattiga landet.
Ett exempel är barnarbetarna som jag träffade i foajén på Panda hotell.
Det var fyra tonårsflickor som hade jobbat i textilindustrin sedan de var 13 år.
De hade precis bildat sin första fackförening.
Ett annat exempel är lantarbetarfackets Sue Sue Nwea. Ett tredje är Bawk Ja, ordförande i partiet National Democratic Front.
Oppositionens galjonsfigur Aung San Suu Kyi är känd över hela världen.
Men resan till Burma lärde mig att hon inte är ensam.
Det finns en massa modiga kvinnor som driver på för en förändring.
På pappret råder det jämställdhet mellan män och kvinnor i Burma.
Båda könen har samma arvsrättigheter och har enligt lagen rätt till jämlik bodelning vid skilsmässa. Kvinnor har samma egendomsrätt som män och rätt att fritt välja yrke.
Men verkligheten är en annan.
I de industriella zonerna runt Rangoon finns unga flickor som bor och jobbar under vidriga förhållanden.
De har en månadslön som motsvarar 500 svenska kronor för 14timmars hårt slit, sex dagar i veckan, i kinesiska eller koreanska textil- och skofabriker.
Varje kväll vandrar de hem från jobbet genom mörka, helt oupplysta, gator i kåkstäderna som ligger runt fabrikerna. Risken för sexuella övergrepp är enorm.
I dag - internationella kvinnodagen 2013 - går mina tankar till dessa tjejer.
EU och USA har lättat på sanktionerna på Burma. Men Burma är fortfarande fjärran från demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.
Omvärlden får inte sluta ställa krav.