I SSU:s tidning Frihet läser jag en intervju med S-basen Stefan Löfven. Han är rädd för att Europas skuld- och finanskris ska leda till att länderna isolerar sig mer.
Löfven påminner om arvet från Olof Palme.
"Palme tog Sverige till världen men också världen till Sverige. När jag gick kurser i SSU pratade vi lika naturligt om Palme som sossar som Kreisky i Österrike, Brandt i Västtyskland och Felipe Gonzales i Spanien. I dag har vi tappat mycket av det perspektivet", säger han.
Det är bra att Löfven håller internationalismens fana högt. Det angår oss när det brinner hos våra grannar.
Visserligen brukar det sägas att man inte vinner några val på utrikespolitiken. Men det internationella arbetet kan bidra till att fler engagerar sig politiskt - inte minst ungdomar.
Få ungdomar tänder på borgarnas jobbskatteavdrag. Däremot är det många ungdomar som ser värdet av arbetarrörelsens biståndsprojekt och stöd till demokratirörelser runtom i världen.
Även i yngre generationer finns en stor respekt för internationellt engagerade socialdemokrater som Hjalmar Branting, Olof Palme, Anna Lindh och Jan Eliasson.
Därför ska socialdemokratin akta sig för att odla nationell inskränkthet. I stället bör partiet utveckla sin internationella särart.
"Socialdemokratin måste återigen bli det självklara alternativet för människor som brinner för mänskliga rättigheter och internationell solidaritet", som valanalysgruppen skrev helt riktigt efter valförlusten 2010.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna i Norrbotten viker några timmar av årets distriktskongress till ett seminarium om partiets internationella arbete.
Få saker är lika viktiga.