Sven-Erik Bucht, S-riksdagsledamot från Haparanda, är inte imponerad av den svenska regeringens politik för Barentsregionen (det vill säga de norra delarna av Finland, Sverige, Norge samt.nordvästra Ryssland).
"Under ett och ett halvt år har Sverige haft ordförandeskapet i Barentsrådet. Men Barentsfrågorna har varken redovisats eller diskuteras i den offentliga svenska debatten. Regeringen har inte ens omnämnt saken i de två senaste årens utrikesdeklarationer till riksdagen", konstaterar Bucht i en interpellation till utrikesminister Carl Bildt (M).
Lika passiv och ointresserad verkar Bildt och UD vara inför Sveriges kommande ordförandeskap i Arktiska rådet
"Regeringen har inte redovisat en samlad strategi för svensk nordområdespolitik", framhåller Bucht.
Carl Bildt är tyvärr inte den första svenska utrikesminister som behandlat Barentsfrågorna halvhjärtat.
Lena Hjelm-Wallén (utrikesminister 1994-1998) var artig och besökte Barentsregionen några gånger. Men hennes huvudsakliga intresse var Östersjösamarbetet.
Under Laila Freivalds (2003-2006) svalnade regeringens intresse ännu mer. Freivalds la ned Barentssekretariatet i Umeå och Luleå efter bara ett och ett halvt år.
Den enda utrikesminister som visat känsla och verkligt engagemang för Barentspolitiken var Anna Lindh (1998-2003).
Anna Lindh tog massor med initiativ under sin alltför korta tid. Hon medverkade till att öppna gränsstationen i finska Salla, vilket underlättade resandet mellan Sverige och Ryssland.
I april 2003 undertecknade Lindh ett avtal med Ryssland om hanteringen av utbränt kärnbränsle och reaktorsäkerhet på Kolahalvön. Hon skapade Barentssekretariatet, som Freivalds senare la ner.
Vidare tog Anna Lindh flera kontakter med de styrande Moskva för att diskutera visumkrånglet.
Hon argumenterade även aktivt och högljutt mot sexhandeln i Barentsregionen.
Det var inte snack utan verkstad när Anna Lindh styrde UD och Barentspolitiken.
Men i dag ligger den svenska Barentspolitiken i träda, trots att den borde vara ett högprioriterat område.
I en krönika i NSD 8 mars framhöll Sven-Erik Bucht att Barents är "ett av världens rikaste råvaruområden med fantastiska tillgångar".
Det rymmer olja, gas, vattenkraft, fisk, malm, mineraler, skog m m .
"Trycket på råvaror är enormt. Det flyttas hela städer, öppnas nya gruvor, nya gas- och oljefält. Samhällen som har varit på väg att dö sotdöden lever upp igen", skrev Bucht.
Med sina naturrikedomar är Barents dessutom säkerhetspolitiskt högintressant. Det är inte utan skäl som Nato spänner musklerna och förlägger stora övningar till norra Europa.
Men förhållandet mellan folken och nationerna i Barents borde präglas av annat än militär upptrappning.
Det är bättre att utveckla det mellanfolkliga samarbetet via kulturutbyte, kontakter mellan skolor, bättre kommunikationer, handel, gemensam forskning m m.
Till exempel borde Sverige ha utvecklat - inte avvecklat - sitt folkrörelsebistånd till Ryssland. Följden har tyvärr blivit färre folkliga kontakter mellan Sverige och Ryssland.
ABF, Unga Örnar och andra folkrörelser, som varit engagerade i projekt på Kolahalvön, har tvingats trappa ned sitt engagemang.