För en tid sedan blev jag uppringd av en kvinna i Svappavaara.
Hon tyckte att Socialdemokraterna skulle driva familjepolitiken hårdare och att föräldraförsäkringen borde kunna användas mer flexibelt – till exempel för att korta arbetsdagarna så att de minsta barnen inte behöver stanna så länge i förskolan.
Jag tror att hon har en poäng i att Socialdemokraterna behöver tala mer om familjepolitiken och barnens villkor.
När jag besöker Socialdemokraternas webbplats och studerar partiets politik under rubriken ”Från A till Ö” så finns begreppet familjepolitik överhuvudtaget inte nämnt.
Det går visserligen att klicka sig fram till att S vill höja barnbidraget, minska barngrupperna i förskolan och ”ta avgörande steg för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen”. Men ordet ”familjepolitik” verkar numera vara utrangerat ur den socialdemokratiska vokabulären.
2014 är det mest Göran Hägglund (KD) som talar om familjen. Men det finns ingen anledning att låta Kristdemokraterna ha monopol på begreppet familjepolitik.
S har en stark historia i familjepolitiken.
Denna socialdemokratiska familjepolitik har dessutom haft en helt annan inriktning än Kristdemokraternas vårdnadsbidrag.
Under S-åren tog familjepolitiken flera kliv i en mer modern, progressiv och jämställd riktning.
1948 kom barnbidraget. 1974 omvandlades den gamla moderskapspenningen till en föräldraförsäkring för både mammor och pappor.
Under 1970- och 1980-talen skedde en kraftig utbyggnad av dagis och fritids. Vi fick en barn- och mödrahälsovård i världsklass.
S-politiken medverkade till att massor av kvinnor kunde lämna den gamla tidens hemmafrutillvaro och stå på egna ben.
Det skedde en jämställdhetsrevolution under Olof Palme.
Från 1966 till 1976 ökade den kvinnliga förvärvsfrekvensen från 55 till 66 procent.
Fler kvinnor tog sig ut i arbetslivet och blev ekonomiskt självständiga.
Det är en historia att vara stolt över. Men Socialdemokraterna borde gå till en ny familjepolitisk offensiv.
Till exempel borde det gå att utveckla föräldraledigheten i den flexibla riktning som kvinnan i Svappavaara efterlyser.
Varför inte inrätta en extramånad föräldraledighet, som är delad mellan föräldrarna och kan användas för att skapa mer vardagstid med barnen när de uppnått förskoleåldern.
Den extra föräldraledigheten skulle kunna användas för att till exempel ta ledigt under klämdagar eller korta arbetsdagen någon timme.
S-riksdagsledamoten Veronica Palm presenterade en sådan idé för några år sedan.
Den borde kunna vara en del av en familjepolitisk reformkatalog även 2014. Det kan vara ett sätt att underlätta livspusslet för många hårt arbetande och stressade småbarnsföräldrar.