I somras twittrade Carl Bildt (Sveriges statsminister 1991–1994 och utrikesminister 2006–2014) nedlåtande när Gianis Varoufakis lämnade posten som finansminister i Grekland.
”Varoufakis lämnar skeppet, efter att ha förvandlat det till ett vrak”, skrev Bildt.
Det är inte orimligt att kritisera Varoufakis och misskötseln av den grekiska ekonomin. Men det känns bara fruktansvärt fel att det är Carl Bildt som uttrycker kritiken.
Carl Bildts egen tid som borgerlig regeringschef 1991–1994 var allt annat än lyckad.
I minibiografin om Bildt (som ingår i Bonniers serie ”’Sveriges statsministrar under 100 år”) påminner statsvetaren Tommy Möller om det dystra slutresultatet för Bildts regering:
”Under 1993 nådde arbetslösheten rekordhöga 8,2 procent. Budgetunderskottet växte och uppgick som högst till 240 miljarder. Tillväxten var negativ tre år i rad i början av 1990-talet och statsskulden ökade under tiden lavinartat; när regeringen avgick utgjorde statsskulden 80 procent av BNP och en tredjedel av statsbudgeten finansierades med lån. Räntan låg kvar på hög nivå, vilket drabbade såväl företag som enskilda.”
Faktum är att Carl Bildt lämnade efter sig ett budgetunderskott som var större som andel av BNP än det som Varoufakis gav till sin efterträdare i Grekland.
Så illa till låg Sverige efter tre år med Bildts ”skapande statskonst”.
Därför borde Bildt visa aningen större ödmjukhet när han nu nagelfar och kritiserar andras misslyckanden.
Men Sveriges 1990-talshistoria innehåller också en annan lärdom. Den visar att det går att ta sig ur en svår ekonomisk kris.
Göran Perssons och S-regeringens budgetsanering var en tuff tid. Men samarbetet med Centerpartiet gav resultat och Sverige vände utvecklingen under åren 1995–98.
Således finns det hopp även för Grekland, som genomför nyval 20 september. Men handlingsutrymmet är begränsat.
Det krävs antal smärtsamma beslut (både skattehöjningar och besparingar i de offentliga utgifterna) för att få ordning på ekonomin.
Men det är, som det svenska exemplet visar, fullt möjligt att nå resultat.
Sådana exempel finns dessutom i andra delar av den europeiska unionen. Irland, Spanien och Portugal är exempel på andra EU-länder som haft djupa ekonomiska bekymmer. Men de tycks ha tagit sig igenom det värsta eländet.
Höger- och vänsterpopulister kommer säkert att ta chansen att kritisera alla smärtsamma förändringar och försöka locka röster i söndagens val. Men det är inte vad Grekland behöver.
Vi får hoppas att valet leder fram till att Grekland får en funktionsduglig regering, som tar ansvar även för svåra och obekväma beslut.