Vi somhar varit med ett tag minns hur det var på Miljöpartiets stämmor på 1980-talet.
Det var kaosartade tillställningar som fastnade i procedurfrågor och hade problem att leverera hållbara politiska beslut.
Men Miljöpartiet har mognat och vuxit som politisk kraft sedan bildandet 1981.
Under åren 1998–2006 etablerades ett nära budgetsamarbete mellan S, MP och V.
MP ingick visserligen inte i regeringen. Men partiet gjorde upp med S och V om innehållet i statsbudgeten åtta år på raken.
I 16 vår- och höstbudgetar fick de gröna vara med att ta ansvar för statsbudgetens 27 utgiftsområden – krona för krona, departement för departement.
Miljöpartiet fick lära sig att hantera och ge exakta besked om bistånd, regionalpolitik, barnbidrag, studiemedel, pensioner och andra statliga utgifter.
Av Miljöpartiets omtalade tillväxtfientlighet märkte väljarna inte mycket. Den ekonomiska utvecklingen under S-åren 1994–2006 var tvärtom mycket god.
Sverige hade en ekonomisk tillväxt som låg över snittet i både EU och OECD. BNP (bruttonationalprodukten) växte med i genomsnitt tre procent per år.
Partiet fortsätter visserligen att driva på i miljö- och klimatpolitiken. Men det har lärt sig att kompromissa och samverka med andra för att nå resultat.
Det gamla antietablissemangspartiet fungerar numera i princip som vilket annat etablerat parti som helst.
De gröna har sina hjärtefrågor och ideologiska käpphästar men inser att fundamentalism inte leder framåt.
Den som vill nå resultat måste vara pragmatisk, realpolitiker och delta i det parlamentariska arbetet.
Den synen har även präglat Miljöpartiet efter valet 2014, när det tog klivet i den S-ledda regeringen.
Icke minst blev det tydligt under höstens uppgörelser om migrations- och asylpolitiken. Miljöpartiet fick göra avkall på en del gamla krav.
Det finns förvisso intern kritik mot uppgörelserna. Men uppenbarligen har Gustav Fridolin och partiledningen ändå ett ganska brett stöd för sitt agerande. Det blev ingen medlemsrevolution.
Till och med en gammal grön radikal som Per Garthon (en gång i tiden en av grundarna av Miljöpartiet) ger sin välsignelse till kompromisserna. I en intressant debattartikel i Expressen 25 november konstaterade Garthon att det hade varit ”politiskt självmord” om Miljöpartiet hade hoppat av regeringen på grund av åtstramningen av flyktingpolitiken.
”Det var självklart att MP ställde sig bakom den kompromisslinje som nu blivit regeringspolitik...
Den nuvarande situationen är inte långsiktigt hållbar, det bör också idealistiska MP:are inse. Något måste göras”, konstaterar Garthon.
Om MP hade hoppat av regeringen skulle det dessutom ha varit diskvalificerat från regeringsmakten för lång tid framöver. Både socialdemokrater och borgerliga partier hade dragit sig för att inleda nya samarbeten med de gröna.
Ett regeringsdugligt parti måste helt enkelt kunna ta ansvar även för svåra och obekväma beslut. I annat fall är det inget regeringsdugligt parti.
Noterbart är även att den nya MP-linjen tycks accepteras av partiets väljare och sympatisörer.
I den senaste Sifo-mätningen låg de gröna på 6,5 procent, vilket är en god siffra med miljöpartimätt mått.