Vänsterpartiet är inte berett att släppa fram S-ledaren Stefan Löfven som statsminister – ännu.
”Det finns orimligheter som vi först måste hantera”, sa V-ledaren Jonas Sjöstedt efter måndagens talmansrunda.
Om jag ska försöka tolka Sjöstedts uttalanden borde dessa ”orimligheter” vara hanterbara för Stefan Löfven.
Redan under måndagen klargjorde Löfven att uppgörelsen mellan S, C, L och MP inte innebär inte att Vänsterpartiet är stoppat från allt normalt politiskt inflytande.
Uppgörelsen mellan S, MP, C och L innebär visserligen ett brett samarbete. Men S och V har full frihet att samarbeta om alla frågor som inte är reglerade i uppgörelsen.
Annie Lööf (C) har ju dessutom varit tydlig med att det gäller även hennes parti i förhållande till andra partier – till exempel Moderaterna.
Precis som tidigare kommer Vänsterpartiet att vara representerat i riksdagsutskotten och parlamentariska utredningar.
Där har vänsterpartisterna alla förutsättningar att framföra sina krav och synpunkter till såväl Socialdemokraterna som andra partier.
Det är heller inget nytt eller konstigt. I det vardagliga politiska arbetet har det alltid samtalats och samarbetats.
Ibland leder det till ovanliga konstellationer. Till exempel har Birger Lahti (V) och Linda Ylivainio (C) nyligen skrivit en gemensam riksdagsmotion om ett industrispår för att underlätta malmtransporterna mellan Kaunisvaara och Svappavaara.
Sådana sakpolitiska samarbeten kommer att uppstå även i framtiden. Det finns inget förbud att tala med andra, som Jan Björklund (L) underströk vid en presskonferens.
Mest oklart är vad Sjöstedt menar med att Löfven måste ”hedra” de rödgröna reformer som beslutades under förra mandatperioden.
Det är naturligtvis inget problem för Löfven att säga att han gillar fri tandvård för unga, glasögonbidrag för utsatta barn eller avgiftsfri mammografi. Men det är även viktigt att se vad som skedde när M, KD och SD röstade igenom stora inkomstskattesänkningar vid årsskiftet. Då försvann i ett slag ett stort reformutrymme.
Samtidigt går svensk ekonomi i en ny fas. En lågkonjunktur är på väg och det finns en besvärlig demografisk utveckling (antalet åldringar växer), vilket betyder större ekonomiska påfrestningar för stat och kommuner.
Sådana bistra realiteter måste en tillträdande regering förhålla sig till.
Av det skälet går det inte att utfärda en säkerhetsgaranti för alla gamla re-former när en ny budget ska behandlas.
Det tror jag även Sjöstedt & Co förstår. Därför både hoppas och tror jag att han och Löfven ska hitta en lösning innan onsdag, vilket talmannen kräver, och att riksdagen kan genomföra statsministeromröstningen på fredag.
Klart är under alla omständigheter att alternativet till den liberalsocialdemokratiska kompromissen borde avskräcka V.
Om Löfven faller så är det troliga inte att det blir extraval, utan att C och L lägger ned sina röster till förmån för en M- och KD-regering.
Lööf och Björklund kommer knappast att säga nej till en M- och KD-regering om det leder till ett extraval som innebär att L trillar ur riksdagen och C tappar ett stort antal riksdagsmandat.
Då väljer partierna nog hellre att släppa fram Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor, även om det innebär att de ger Sverigedemokraterna inflytande över regeringsbildningen.
Det betyder att slutet på denna utdragna regeringsprocess helt plötsligt skulle bli att Sverige får sin mest högerinriktad regering sedan Arvid Lindman styrde 1928-1930.
En sådan utveckling kan inte ligga i Vänsterpartiets intresse.